Federal Cynism i ett alltmer Våldsamt Oaxaca

OAXACA, MEXIKO. Den mexikanska federala regeringens agerande i Oaxacas politiska och sociala konflikt håller på att skapa förutsättningarna för vad som i värsta fall kan utvecklas till ett väpnat inbördeskrig. Utan politisk vilja att lösa någon av de fundamentala problem som ligger till grund för situationen, har de valt våld och repression som medel, vilket istället för att underlätta försvårar situationen.

De krav som Oaxacas folkrörelse hittills uttryckt är blygsamma. Gratis skolluncher, skor och kläder till barn som är så fattiga att de går barfota till skolan är saker som tas för givet i exempelvis Sverige. Kravet på en guvernörs avgång – speciellt om det rör sig om en auktoritär galning, som förföljer och mördar sina politiska motståndare och ockuperar tidningsredaktioner som dokumenterat det valfusk som förde honom till makten – bör väl ses som legitimt i ett land som kallar sig en demokrati? Nog bör det finnas mekanismer i statsapparaten för misstroendeomröstningar och nyval, och avsättandet av folkvalda om dessa inte håller måttet?

Den mexikanska regeringens initiala ställningstagande var att konflikten i Oaxaca är lokal, och bör lösas lokalt. Med andra ord gav de sitt fortsatta förtroende för den guvernör som just attackerat kvinnor och barn med tårgas på stadens centrala torg. När APPO sedermera kastade ut guvernören från delstaten genom att blockera hans regeringskontor, gjorde den federala regeringen ingenting. När guvernörens torpeder började mörda folk inom folkrörelsen fortsatte regeringen att göra ingenting.

De fundamentala problemen i Oaxaca och Mexiko som ligger till grund för dagens konflikt är politisk korruption, enorma sociala klyftor, fattigdom och avsaknaden av en fungerande rättstat. När den federala regeringen slutligen väljer att agera i konflikten väljer de att skicka tusentals poliser till delstaten, med den officiella förklaringen att ”återställa fred och ordning”, i ett försök att kväsa och sopa problemen under mattan, utan att adresserar något av de problem som på lång sikt skapat konflikten.

Yesica Sanchéz Maya, från den lokala människorättsgruppen LIMEDDH, ser detta som en ”absurd logik”, och en fortsättning på samma strategi som tidigare ”försåg Oaxaca med den detonator som behövdes för att den politiska och sociala krisen skulle explodera”.

Guvernörens attack den 14 juni, som var svaret på de strejkande lärarnas tidigare nämnda krav, utgjorde denna detonator. Ska samma metod, det vill säga ännu mer våld från den federala polisen, nu plötsligt lösa den konflikt som samma tillvägagångssätt från början har skapat?

Summariska och godtyckliga gripanden, tortyr, misshandel, utdragen polisiär ockupation, mord och försvinnanden är den logiska fortsättning som följer när en auktoritär regim känner sig pressad av meningsmotståndare. I dagens Oaxaca, som till synes befolkas av fler poliser än vanliga människor, åker omärkta bilar runt och skjuter skarpt på folk och kidnappar andra, utan att polisen gör något åt det. På vägen till centrum ses en polisman samla stenar i en rabatt, och lägga dem i en PET-flaska. Vad ska polisen använda de stenarna till? Har glaskulorna som de med slangbellor skjuter på demonstranter tagit slut?

En Våldsammare Konflikt

Folkrörelsen i Oaxaca är en icke väpnad rörelse, till skillnad från exempelvis zapatiströrelsen i den angränsande delstaten Chiapas. Detta betyder att de använt massmobiliseringar, demonstrationer och kreativt motstånd i samma tradition som Martin Luther King eller Gandhi för att hörsamma sina åsikter. Pinnar, stenar och barrikader användes av folkrörelsen i självförsvar.

Sedan den federala polisen beslutade gå in i Oaxaca har en del aktivister inom folkrörelsen valt att beväpna sig med molotov-bomber och fyrverkeripjäser. Det bör ses som anmärkningsvärt att detta inte skett tidigare, mot bakgrunden av de ständiga våldsprovokationer som dessa personer under flera månaders tid utsatts för.

Många av de personer som bemannat barrikaderna och nu väljer att beväpna sig är gatubarn. Med andra ord de individer som värst drabbats av de sociala klyftorna och fattigdomen som orsakats av korrupta politiker. Är det konstigt att det är de som är som argast, att just deras tålamod tar slut först? Bortglömda personer, vars blotta existens bevisar politikernas girighet och ovilja att lösa de reella sociala problem som de själva skapat. Hur mycket skuld kan man lägga på ett gatubarn?

Lokala och federala politikers cyniska agerande och ständiga provokationer göder givetvis denna tendens. De skickar ett klart budskap till ursprungsbefolkning, lärare och gatubarn att deras blygsamma krav inte kommer att hörsammas, att de kommer att fortsätta ignoreras.

Det mest flagranta exemplet på denna cynism är ursäkten som gavs för att den federala polisen skulle gå in i Oaxaca. Droppen som fick bägaren att rinna över kom den 27 oktober, den mest våldsamma natten dittills under konflikten, då fyra människor sköts ihjäl i en mängd koordinerade attacker från regeringstrogna väpnade kommandon. Vicente Fox beordrade federala trupper att ockupera staden. Men istället för att gripa de välkända identifierade våldsmän, med nära anknytning till guvernören, som i månaders tid skjutit på folk på gatorna utan konsekvens, fortsatte de i sin tur att våldföra sig på folkrörelsen. Våld som ursäktar ytterligare våld. “Det är uppenbart att den federala polisen inte är intresserad av att återställa fred, de är här för att kriminalisera den sociala folkrörelsen i Oaxaca”, säger Yesica Sánchez Maya.

I viss alternativ media rapporteras inte användandet av begränsat våld från folkrörelsens sida, ett ställningstagande som inte hjälper någon. Istället bör det fokuseras på vad som är orsakerna till att detta sker, och vem som är ytterst ansvarig för att det händer. Regeringens auktoritära attityd ger i slutändan inte folk några andra alternativ än att beväpna sig, eller mördas, ”försvinnas”, eller arresteras för deras åsikters skull. Folkrörelsens begränsade våld är givetvis en spottloska i havet jämfört med det våld vi vant oss att se från de statsfinansierade terrorister som i Oaxaca (och på många andra ställen i världen) kallas poliser.

Om inte regeringens provokationer upphör kan detta få fatala konsekvenser, i värsta fall ett inbördeskrig. I lördags natt besköts en militärförläggning i Oaxacas utkanter av okända personer, vilket kan men inte behöver vara början på en sådan utveckling. Lokala gerillagrupper existerar, och ju mer cyniskt våld regeringen öser på med i Oaxaca, ju mer folk de avrättar, ju fler de kidnappar – desto större risk är det att dessa går till handling, vilket i sin tur givetvis skulle komma användas av regeringen att iscensätta ytterligare massakrer. Det finns en reell risk för att det statsfinansierade extrema våld vi sett hittills i Oaxaca endast är en försmak på vad som kan tänkas komma.