Historien om Radio Universidad

”Något som karakteriserar Oaxacas folkrörelse, och som inte setts hos andra rörelser, är att man tar över kommunikationsmedlen för att ge en röst åt befolkningens åsikter”, säger Alejandra Canseco, en 22-årig student och en av rösterna i den ockuperade studentradiokanalen Radio Universidad. Dess historia är i mångt och mycket berättelsen om det senaste halvårets sociala uppror i Oaxaca, och om skapandet av ett forum för yttrandefrihet mitt uppe i en turbulent tid av politisk förändring och social konflikt. Korrupta politiker såg med rätta radiostationen som ett hot mot deras repressiva styren, och gjorde allt i deras makt för att tysta ner sändningarna. En kampanj av beskjutningar, sabotage, störningar, hot, misshandel och kidnappningar lyckades till slut stänga ner stationen, men kravet på att kommunikationsmedlen bör vara i befolkningens tjänst, och inte tvärtom, lever kvar.

Pepparn som fattades maträtten

Tre fjärdedelar av delstaten Oaxacas befolkning saknar tillgång till sjukvård, 60% lever på under 4€ om dagen, och i fyra av tio hushåll vandrar man fortfarande på jordgolv. Trots den sociala misären läggs de ekonomiska resurser som klarar sig förbi politikernas fickor på stora ekonomiska projekt vars mål är att locka utländska investeringar och turism. Regionens naturresurser exploateras utan att lämna kvar vinster, och hela byar tvångsförflyttas för att ge utrymme för nya motorvägar eller maquiladoras (sweatshops). Det auktoritära PRI-styre som i snart åttio års tid regerat Oaxaca personifieras av guvernören Ulises Ruiz, som redan innan den aktuella konflikten gjort sig skyldig till tiotals politiska mord och förföljelse av hundratals oliktänkande. Under hans första dag som guvernör 2004 attackerade paramilitärer en lokal dagstidning som dokumenterat det valfusk som fört honom till makten – ett exempel som illustrerar Ulises Ruiz syn på oberoende media, yttrandefrihet och demokrati.

När den årliga lärarstrejken drog igång i maj 2006, och som varje år satte upp tältläger i stadens centrum, valde guvernören att mitt i natten attackera de sovande lärarnas familjer med tårgas, skarp ammunition och kravallutrustad polis. I media förnekade Ulises Ruiz att våld överhuvudtaget förekommit, men i realiteten hade hundratals människor skadats i vad som kom att bli startskottet för det sociala upproret. ”Vi har ett talesätt här i Mexiko”, säger Yésica Sánchez från den lokala människorättsorganisationen LIMEDDH, ”att det var pepparn som fattades maträtten. Människor var redan uppretade, och när polisen attackerade lärarna försåg de Oaxaca med den detonator som fattades för att den politiska och sociala krisen som legat och väntat sen flera mandatperioder tillbaka skulle explodera”.

Under attacken förstörde polisen Radio Plantón, ett närradioprojekt som initierats ett år tidigare av lärarfacket, och detta blev den utlösande faktorn som fick en grupp studenter att ta över det lokala universitetets opolitiska radiostation Radio Universidad. Information och nyheter om vad som pågick i staden, som antingen ignorerades eller förvrängdes i etablerad media, kunde nu spridas i etern. ”Den federala regeringen lämnade inget annat alternativ”, säger Alejandra, och hänvisar till hur lagstiftning alltmer gynnat stora nationella medier på bekostnad av lokala, ideella alternativ. På landsbygden har många ”olagliga” närradiostationer stängts ner av myndigheterna samtidigt som sändningsutrymmen för stora internationella mediekoncerner flerdubblats. ”Regeringen är rädda för att folk ska börja inse att kommunikationsmedlen faktiskt kan användas i befolkningens tjänst”.

APPO (Oaxacas Befolknings Folkliga Församling) bildades, en samling av runt 350 sociala organisationer, och blev det mest organiserade uttrycket för det missnöje mot det politiska systemet som exploderade den 14 juni. I Radio Universidad ekade folkrörelsens krav på Ulises Ruiz avgång, och kallelser till demonstrationer och aktioner, överenskommelser, handlingsplaner och kommunikéer lästes upp. Oaxaca bubblade av politisk aktivitet.

Den ockuperade studentradions telefonlinjer var öppna för samtal, och folk reste in från landsbygden för att i studion läsa upp deklarationer från privatpersoner och sociala organisationer, som etablerad media inte lämnade utrymme för. När samlingar av guvernörstrogna beväpna kommandon eller poliser sågs i staden varnade radion folk i närheten för eventuella faror. ”Radio Universidads mikrofoner är öppna för vemsomhelst som vill meddela något till folket, eftersom det är rätten vi har till yttrandefrihet”, säger Alejandra. ”Trots att många säger åt oss att klippa av dem, tillåter vi också samtal från folk som säger sig vara motståndare till folkrörelsen, ifrågasätter deras argument och försöker använda diskussionen till vår fördel. Vi vill ju inte efterlikna delstatsregeringen och göra samma sak som de skulle ha gjort”.

Radion kom att bli ett politiskt forum, en ventil för människor som vant sig vid att bli ignorerade, en nyhetskanal och ett sätt att garantera människors säkerhet – kort sagt en stark, enande kraft för den framväxande folkrörelsen. ”Vi började märka att dessa radiosändare utgjorde en maktfaktor”, säger Alma, medlem i APPO:s första kommitté för kommunikation. ”Det är ett globalt fenomen, den som har mest information är den som kontrollerar”.

Civil Olydnad

I slutet av juli, när Radio Universidad bedrivit sändningar i mer än en månads tid, genomförde APPO och lärarfacket en massiv kampanj i civil olydnad. Med det uttalade målet att i ord och handling omöjliggöra guvernörens fortsatta styre och tvinga honom att avgå togs regeringskontor över, officiella bilar beslagtogs, dagliga demonstrationer arrangerades, motorvägar blockerades, och generalstrejker utlystes. Regeringen kastades bokstavligt talat ut från delstaten. “Mexiko befinner sig i en institutionell kris, som till en extrem grad speglas av konflikten i Oaxaca”, säger Alejandra, ”och det är en utveckling som till stor del kan spridas över hela Mexiko”. På väggarna i staden berättade graffiti att ”det tjugoförsta århundradets revolution börjar i Oaxaca”.

Folkrörelsen, med radion som dess centrala blodådra, utgjorde nu ett reellt hot mot lokala och nationella maktpolitiker, och en reaktion var att vänta. Som den legendariska piratradioaktivisten Stephen Dunifer en gång uttryckte det, ”på sida ett i ’Dictatorship for dummies’ kan man läsa att det första som bör attackeras är folkets kommunikationsmedel”. Och redan så tidigt som i juni hade radions medarbetare utsatts för våld. Jorge, en av radiopratarna, vandrade iväg några kvarter från studion för att köpa något att äta, när en person attackerade honom bakifrån med ett basebollträ. ”Till en början tappade jag känseln i nacke och axlar, och jag blev sängliggande i nästan två månader”, berättar han.

Mediekrig

Den 22 juli åkte fyra pickuper fulla med tungt beväpnade maskerade män in på universitetsområdet och sköt skarpt mot Radio Universidad. Inga människor kom till skada och sändningarna kunde fortsätta, men det stod nu klart för samtliga inblandade den centrala roll som kommunikationsmedlen spelade i konflikten. En kamp om dess kontroll tog sin början.

Den mest spektakulära aktionen från folkrörelsens sida var när en grupp på femhundra kvinnor den 1 augusti tog över TV-stationen Canal 9. De marscherade till byggnaderna och krävde med kastruller och stekpannor i hand två timmars sändningstid för att kunna berätta deras syn på den pågående konflikten. Efter att ha nekats, gick de helt sonika in genom dörren och tog över lokalerna. De anställda gick oskadda hem, och efter några timmars tekniska problem meddelade en grupp kvinnor i TV-rutan ”till hela det mexikanska folket” att ”PRI har fallit”. Amatörfilmer visades från polisrepressionen den 14 juni, som aldrig tidigare setts i TV. ”Det är dags att vakna”, sa en av kvinnorna. ”Det är dags att höja rösten och säga att nu räcker det. Kvinnor kan också. Det är inte nödvändigt att klä sig i byxor för att göra motstånd”.

En dryg vecka senare gick två infiltratörer in i Radio Universidads lokaler och hällde syra på sändaren. Var och en av gärningsmännen sade sig ha fått 500 pesos (cirka 320 kronor) för att genomföra sabotaget, som skulle tysta radiostationen i två månaders tid. Snart attackerades och förstördes även antennerna till den nyss övertagna TV-stationen, och folkrörelsen fann sig plötsligt helt utan röst. Omedelbart tog aktivister över 11 kommersiella radiostationer i staden, av vilka tre ockuperades permanent.

Tack vare ekonomiska bidrag och många människors hjälp att laga sändaren kunde Radio Universidad återigen starta upp den 18:e oktober, i ett Oaxaca som befann sig i kaos. Maskerade lokala poliser och paramilitärer kidnappade aktivister och besköt dagligen lärarnas och APPO:s tältläger samt de tusentals barrikader som rests i försvar mot attackerna. Rykten om militarisering och massiva polisinsatser spreds allt tätare. Militära förflyttningar hade märkts av i delstaten, och när helikoptrar sågs flyga lågt över staden trodde folk att invasionen var ett faktum. Radio Universidad var återigen folkrörelsens enda röst, sedan signalstörningar från regeringen lett till att de övriga ockuperade radiostationerna återlämnats.

Polisockupation

I slutet av oktober påbörjades slutligen invasionen. Tusentals federala poliser deltog i en polisoperation vars syfte var att ”återställa fred och ordning”, men som istället för att arrestera de identifierade våldsmän som härjade på gatorna inledde ytterligare en offensiv mot lärare och aktivister inom APPO. Folk lade sig på marken framför polisens armerade fordon för att förhindra deras ingång i staden, och två personer fick sätta livet till när polisen avancerade och slutligen tog över stadens centrala torg, El Zócalo.

APPO:s barrikader rensades bort av polisen, och den enda som återstod kallades ”Cinco Señores” efter den femvägskorsning där ett tiotal brända bussar och lastbilar blockerade ingången till universitetsområdet och radion. ”Många av de ungdomar som vaktar barrikaden är gatubarn, och ibland känner vi dem bara genom ett smeknamn”, berättar Alejandra och förklarar den maktlöshet de ställs inför när dessa identitetslösa ungdomar grips av poliser eller paramilitär. ”Utan ett namn är det juridiskt sett mycket lite vi kan göra i de fallen”.

Slaget om Universitetet

”Jag var på väg till universitet klockan sex på morgonen den 2 november när jag såg grupper av federala poliser i närheten av Cinco Señores”, säger Alejandra, och berättar hur hon ringde in till radiostationen och bad dem att omedelbart slå på sändaren för att alarmera människor om vad som höll på att ske. Tusentals personer kom ut på gatorna för att försvara radion, och ”universitetsområdet blev ett slagfält”, berättar Alejandra om de sju timmar långa kravallerna som följde, när poliser direkt konfronterade aktivister och förbipasserande. ”Tre helikoptrar sköt tårgasgranater mot oss och armerade fordon avfyrade sina vattenkanoner mot ingångarna och lyckades till slut forcera en av grindarna. Men de gick aldrig in”. Polisen, som möttes av molotovbomber och stenkastning, och kastade tillbaka stenarna, uppgav att de var där för att ”garantera rätten till fri rörlighet”, det vill säga att ta bort den sista barrikaden, och aldrig hade haft för avsikt att ta över universitetet.

Utan att spekulera i polisens avsikter konstaterar Alejandra att attacken mot läroanstalten var ett faktum. ”Men polisen hade inte väntat sig en sån stor folklig mobilisering”, och började därför på eftermiddagen att retirera från sina positioner. ”Oaxaca och APPO lyckades besegra den federala regeringen, vilket är en enorm prestation, och bröt dessutom den ’informativa belägringen’”, fortsätter hon, och hänvisar till hur konfrontationen rapporterades på förstasidor i nationella dagstidningar.

Radio Universidad kunde fortsätta sända, men APPO fick betala ett högt pris för deras seger över de federala styrkorna. Hundratals människor skadades och runt fyrtio greps. Arturo, en taxichaufför utan anknytning till APPO, satt och väntade på bussen med sin syster när ett tiotal poliser övermannade honom, misshandlade och frihetsberövade honom i över en vecka. Vid ett flertal tillfällen fick han höra dödshot, och berättar att ”när de förflyttade mig i en helikopter till ett nytt fängelse sa de att de skulle slänga ut mig över bergen”. Yésica från LIMEDDH uppger att ”samtliga av de arresterade vittnar om tortyr, misshandel och dödshot mot de själva och deras familjer”.

Ett rättslöst Oaxaca

Radio Universidad började efter polisens attack utsättas för störningar, och kunde på flera håll i staden inte längre höras. Internationellt fick dock stationen mer och mer uppmärksamhet och kunde höras världen över via Internet. Dessutom transkriberades sändningarna minut för minut på både engelska och spanska. Radions AM-sändare på 1000 watt hade blivit Oaxacas främsta alternativa nyhetskälla på en global nivå. Konceptet var så framgångsrikt att till och med delstatsregeringen kopierade det. En PRI-finansierad piratradiostation som sade sig vara på ”folkets sida” tog också de emot samtal, med den enda skillnaden att dessa samtal var fejkade – de telefonnummer som lämnades ut ledde inte någonvart. Samtidigt som Radio Universidad rapporterade om poliser som sköt glaskulor med slangbellor mot aktivister och utan hänsyn till skolor och affärslokaler fyllde Oaxacas centrum med tårgas, tackade PRI-radion polisen för dess närvaro och uppmanade folk att ”hälla syra och kokande vatten på demonstranter”. ”Det är anmärkningsvärt att vår radiosignal blockeras”, säger Alejandra, ”och att det samtidigt finns en olaglig piratradiostation som tillåts sända fritt, och som [myndigheterna] till och med hjälper att kunna täcka flera områden i delstaten”.

Slutfasen i den federala polisens operation innebar att medlemmar inom APPO och personer som i polisens ögon såg tillräckligt subversiva ut förföljdes och fängslades. Husrannsakningar genomfördes, och polispatruller åkte runt på gatorna på jakt efter ”misstänkta”. Fångarna, av vilka flertalet inte hade någonting att göra med APPO, torterades i fängelset, tilläts inte träffa sina anhöriga och nekades rätten till advokat. Ett sextiotal kvinnor våldtogs, tiotals människor skottskadades, och polisen attackerade utan skrupler sjukvårdstält och journalister i nästan dagliga konfrontationer med demonstranter. Totalt hade tjugo människor fått sätta livet till sedan konfliktens början, och sextio personer var ”försvunna”. PRI-anhängare och lokala poliser åkte fortfarande runt i staden och kidnappade och sköt mot aktivister utan att den federala polisen lyfte ett finger för att förhindra det.

Slutligen rensade polisen också bort den sista barrikaden ”Cinco Señores”. APPO hade beslutat att överlämna den utan konfrontation för att undvika ett blodbad, och ungdomarna som befolkade den hade antingen kidnappats, dödats eller vågade inte längre visa sig på gatorna. När poliser började cirkulera området i anslutning till universitet blev trycket för stort, och Radio Universidad avbröt sändningarna klockan 16:37 den 29 november. Stationen överlämnades till universitetets administration.

Trots den bittra eftersmak som regeringens repression lämnade, kan Radio Universidad ses som ett kortvarigt men lyckat experiment i yttrandefrihet. Radions exempel lämnar kvar inspiration och hopp om en framtid där kommunikationsmedel kan användas som ett verktyg för att underlätta snarare än att förhindra en bättre fungerande demokrati. ”Många människor ringde in till radion enbart för att uttrycka sin ilska mot Ulises Ruiz”, avslutar Alejandra, ”och vi försökte orientera dem och säga att problemet inte gäller honom personligen, utan det system och de ineffektiva institutioner som han representerar. Guvernören själv är bara en omständighet, och vi vill förklara detta för människor så att de kan öppna sina ögon och se längre än Ulises Ruiz fall. Detta är radions uppgift”.

Radio Universidads hemsida (spanska): http://1400am.radiolivre.org/