Oaxaca – Koncis resumé och analys

(även publicerad i något kortad version i tidningen ETC)

”Idag, med federal polis och delstatliga styrkor, har vi återtagit stadens hjärta för alla oaxaqueños och mexikaners skull”, säger Oaxacas guvernör Ulises Ruiz Ortiz inför ett pressuppbåd under en helikopters roterande blad, flankerad av livvakter och poliser. Innan presskonferensen har ett femtiotal arbetare i flera timmars tid tvättat bort blod och rester från tårgas och brända presenningar från gatorna, samt målat över den graffiti och de affischer som krävde guvernörens avgång. Oaxaca har återvänt till den repressiva normalitet som är Ulises Ruiz signum, efter en sex månader lång politisk konflikt, då han knappt kunnat visa sig på gatorna.

I slutet av oktober gick den federala polisen in i staden, med det officiella uppdraget att ”garantera rätten till fri rörlighet” samt återställa ”fred och ordning”. Istället för att arrestera de identifierade gärningsmän som låg bakom det eskalerande våldet, försökte man enligt Yésica Sánchez från den lokala människorättsgruppen LIMEDDH ”kriminalisera den sociala folkrörelsen i Oaxaca”. Sedan konfliktens början har poliser samt paramilitärer mördat över 20 lärare och aktivister, och runt sextio människor är fortfarande ”försvunna”. Poliser ockuperar i tusental alla stadens större torg, och åker runt i konvojer med namnlistor på oliktyckande i händerna, i en polisoperation som den alternativa fredspristagaren Martin Almada har jämfört med Pinochets ”Operación Cóndor”.

“Varhelst där nöd och rikedom samlever – extrem fattigdom och extrem rikedom – kommer det alltid att finnas social konflikt”, säger Ana från organisationen CODEP, som ingår i nätverket APPO (Oaxacas Befolknings Folkliga Församling). I Oaxaca lever 60% av befolkningen på under 4€ om dagen, och många barn går barfota till skolan. Ursprungsbefolkningen ser ständigt sina behov ignoreras av de politiska partierna. Hela byar tvingas att flytta när internationella megaprojekt såsom Plan Puebla Panama bygger infrastruktur för att gynna utländska investeringar, ivrigt påhejade av politiker i väst. Utan ersättning exploateras naturresurser från deras jord, och traditionella fester förvandlas till turistjippon, med så dyra inträden att de vars kultur man säger sig fira inte har råd att delta. En stor del av vinsterna går rakt ner i fickorna på korrupta politiker inom partiet PRI som i nästan 80 års tid åtnjutit ett enpartistyre i delstaten.

I maj 2006 drog den årliga lärarstrejken igång, med krav på löneförhöjningar samt gratis luncher och skoluniformer till eleverna. Vana vid att inte uppmärksammas satte runt 30000 lärare upp tältläger i stadens centrum för att understryka sina krav. Den 14 juni beordrade Ulises Ruiz polis att mitt i natten attackera dessa läger med sovande kvinnor, män och barn. ”Det sköts skarpt, mycket tårgas användes, och polisen gjorde det klart att de kom för att slå på oss, inte för att förhandla”, berättar Oscar, en av lärarna. Hundratals människor skadades. ”Det var pepparn som fattades maträtten, den detonator som Oaxaca behövde för att den sociala och politiska krisen skulle explodera”, förklarar Yésica.

APPO skapades, en samling av nästan 400 sociala organisationer, och började tillsammans med lärarfacket att genomföra en kampanj mot Ulises Ruiz, vars styre redan innan konflikten mördat tiotals och förföljt och fängslat hundratals oliktyckande. Delstatsregeringens kontor blockerades, deras fordon togs över, dagliga demonstrationer tågade genom staden, vägar blockerades, radio- och TV-stationer togs över och generalstrejk utlystes. Utan att spilla en droppe blod kastades guvernören bokstavligt talat ut från delstaten av APPO, som nu plötsligt var det närmaste en regering som existerade. ”Nu ska vi visa att vi är kapabla att styra oss själva”, sa Florentino López Mártinez, en av APPO:s talesmän. En ny konstitution började skrivas, och strukturen för ett konsensusbaserat alternativt styrelsesätt skapades, baserat på traditionella byråd. Ulises Ruiz personifierade det korrupta politiska system man ville ersätta.

Kaffe- och majsproducenter, lokala företagare, religiösa ledare, akademiker – en mycket bredare gruppering än APPO – gav också stöd till kravet på guvernörens avgång som det enda sättet att återvinna stabilitet i ett alltmer revolutionärt Oaxaca. Guvernörens kvarvaro försvårade de pågående förhandlingarna mellan APPO och den federala regeringen, som präglades av låsta positioner. Senaten, Mexikos enda organ med institutionell makt att avsätta guvernörer, undvek detta på grund av interna politiska uppgörelser mellan partierna, och lade på så vis grunden för en mer blodig avslutning på konflikten än vad som hade kunnat vara möjligt.

Repressionen tog sin början i augusti när väpnade kommandon av regeringstrogna PRI-anhängare började skjuta skarpt mot lärarnas tältläger. Folk började ”försvinna” på gatorna, och de första dödsfallen registrerades. Över tusen barrikader sattes upp i staden som försvar, och skottlossningar mot dessa var en nästan daglig företeelse.

Människorättsläget förvärrades ytterligare när den federala polisens ockupation påbörjades. Samtliga av de hundratals människor som arresterats, utan tillgång till advokat eller rätt att få veta anklagelserna emot dem, ”vittnar om att ha blivit misshandlade, torterade eller hotade med att man ska döda deras familjer”, berättar Yésica. Våldet var godtyckligt – av de 214 personer som arresterades och misshandlades under en dags kravaller i slutet av november hade 80% ingenting att göra med APPO, utan var affärsinnehavare, hemmafruar och andra nyfikna som kommit ut på gatorna för att se vad som pågick.

“De lastade in mig i en helikopter, placerade fem andra i en hög ovanpå mig så att jag knappt kunde andas, och frågade mig vart jag ville dö, i bergen eller i havet”, berättar Rodolfo, en av de fängslade. Dussintals människor har skottskadats, ett sextiotal kvinnor har våldtagits, och journalister och sjukvårdstält har attackerats. En PRI-trogen radiostation uppmanade vid ett tillfälle sina lyssnare att ”hälla kokande vatten och syra” på demonstranter.

Konfrontationer mellan aktivister och polis skedde nästan dagligen, vanligtvis efter att PRI-anhängare eller poliser provocerat demonstranter med tårgas och vattenkanoner, eller genom att skjuta glaskulor på dem med slangbellor. En liten grupp aktivister började försvara sig med molotovs och fyrverkeripjäser, något som innan ockupationen inte existerat.

Under Vicente Fox sista dagar som president i november sattes en regelrätt politisk förföljelse av medlemmar inom APPO i verket. ”Brottslingarna vet vad som väntar dem”, sade han och gav klartecken för husrannsakningar och gripanden efter summariska åtalspunkter. APPO, vars representanters namn fanns publicerade i öppna mötesprotokoll på Internet, försåg polisen med de namnlistor som behövdes.

Repressionen i Oaxaca har tillfälligt lyckas tysta ner motståndet, i ett Oaxaca som alltmer liknar en polisstat. Regeringens agerande har dock inte på något sätt adresserat konfliktens fundamentala orsaker: den extrema fattigdomen, korruptionen och den skrikande bristen på demokrati. Så länge dessa problem kvarstår är det bara en tidsfråga innan situationen återigen exploderar. Bara en vecka efter massgripandena demonstrerade över tiotusen människor i centrala Oaxaca, vilket är anmärkningsvärt i det hotfulla klimat som råder.

Det exempel som Zapatisternas uppror i Chiapas satte 1994 börjar slå rot i Mexiko, och på allt fler håll, som i Oaxaca, gör folk uppror mot traditionella politiska maktcentra. Den styrka som Oaxacas folkrörelse visat sänder ett klart budskap till regeringen att det politiska priset för att med repressiva medel tysta socialt missnöje växer från gång till gång. I bästa fall kan kraven på ursprungsbefolkningens rättigheter och ett mer rättvist politiskt system leda till en verklig demokratisering av Mexiko, men den cynism som regeringen ständigt visar prov på ökar också risken för ökade konfrontationer och i värsta fall ett inbördeskrig.