Första Mötet mellan Zapatisterna och Världens Folk

I samband med trettonårsjubileet för Zapatistarméns (EZLN) väpnade uppror 2004, anordnades det ”Första Mötet mellan Zapatisterna och Världens Folk” i Oventic, Chiapas, Mexiko. Den fyra dagar långa konferensen är den första i en serie möten som har sitt ursprung i EZLN:s ”Sjätte deklaration från Lacandóndjungeln”, som vill skapa en nationell såväl som internationell motståndsrörelse mot det gällande globala politiska systemet, kapitalism. I den nyss avslutade ”La otra campaña” åkte en delegation zapatister under flera månaders tid runt Mexiko för att lyssna på idéer och förslag på hur en nationella rörelsen ska skapas. Mötet i Oventic är startskottet för samma tillvägagångssätt på ett internationellt plan. Sin tradition trogen har inte Zapatisterna ett färdigt recept på hur detta ska fungera, utan tar rollen som initiativtagare till en global demokratiskt process, som löst definieras som ”underifrån och till vänster”.

2085 deltagare från 46 länder med namnbrickor på bröstet och anteckningsblock i händerna kryssade mellan de seminarium som anordnades. Till en början på fast mark under en stekande sol; ett par dagar senare i ett lerbad, omgivna av en dimma som mer verkar vara regel än undantag i Chiapas bergstrakter. Folk från hela världen umgicks med zapatisterna, som stolt bar de svarta skidmasker som blivit deras signum – ”människor utan ansikten som bär masker för att folk ska lägga märke till dem”.

Oventic är en av fem zapatistiska ”caracoler” (snäckor), politiska centra. Från dessa administreras det zapatistiska civila samhället sida vid sida med dess väpnade armé EZLN, som inte använt sina vapen sen upproret 1994. Efter upproret inleddes förhandlingar som från den mexikanska regeringens sida bedrevs som en PR-kampanj, parallellt med upprepade väpnade aggressioner mot zapatisterna (och alla andra som råkade befinna sig i vägen), med massakrer, besinningslöst dödande och tusentals flyktingar som följd. Regeringen var ovilliga att hitta en lösning på de problem som Zapatisterna belyste (extrem fattigdom, utbredd rasism mot ursprungsbefolkningen, exploatering av land utan ersättning till dess invånare, politisk korruption etc.). I slutändan ledde detta till att Zapatisterna på egen hand började bygga det samhälle som regeringen förnekade dem, ett samhälle där barn har rätt till utbildning och sjukvård, och traditionell kultur, språk och styrelsesätt respekteras.

Det finns alltså två samhällen i södra Mexiko, ibland till och med i samma kommun. Det ”officiella” mexikanska samhället, och de hundratusentals zapatister som klippt alla band till det politiska systemet. Zapatisterna har sina egna institutioner, röstar inte, tar inte emot ekonomiskt stöd från staten, och ”betalar inte skatt eftersom regeringen inte uppfyllt sina åtaganden”. De senaste tretton åren ses endast som en parentes i det rasistiska förtryck som påbörjades med Columbus landstigning 1492. ”I över fem hundra år har vi förslavats på våra egna marker”, berättar Marcelo, en av ledamöterna i den zapatistiska ”goda regeringen” (till skillnad från den mexikanska ”onda regeringen”).

I en rad seminarium gav Zapatisterna en inblick i hur deras autonoma samhälle fungerar, och de utmaningar som skapandet av detsamma inneburit. Sedan togs kommentarer och frågor emot från de två tusen internationella ”konsulter” som fanns på plats för att lära sig och samtidigt själva dela med sig av sina erfarenheter från sina länder. Autonomi, utbildning, hälsa och sjukvård, kvinnors rättigheter, kommunikation, kultur, konst, och slutligen handel diskuterades under de fyra dagarna.

Bilden av ett annorlunda samhälle än vad vi är vana vid målades upp under konferensen. I demokratiska val väljs regeringsrepresentanter, som arbetar i treårsperioder ”för att de inte ska korrumperas”. Avsaknaden av ekonomiska resurser är slående, och de folkvalda får ingen lön men ges mat av de som brukar jorden. Användandet av de knappa resurser som kaffeodlingar, honung, hantverk och annan småskalig produktion resulterar i, det vill säga statsfinanserna, redovisas på en vägg där man bland annat kan läsa att en delegation zapatister som åkte in till staden för att göra ett uttalande i radio gjorde av med 54 pesos (runt 40 kronor). De folkvaldas roll är att ”styra lydande” och att föreslå olika projekt som befolkningen i byråd antingen förkastar eller godkänner. Alla beslut tas direktdemokratiskt, av samma människor som sedermera kommer att påverkas.

All produktion sker ekologiskt och i samarbete, och jorden ägs inte individuellt utan kollektivt. Livsmedel och vinster delas lika bland producenterna, och överskotten finansierar ”den goda regeringens” utgifter och ger de folkvalda mat på bordet. ”Moder jord” kan följaktligen inte säljas eller köpas, vilket dels speglar den traditionella kulturens syn på jordens centrala roll som källan till allt liv och näring, och dels speglar det förkastande av västerländsk individualism som kännetecknar zapatisterna. ”Det rör sig om jord, inte affärer”, säger en av mötesdeltagarna.

Utbildning sker på ursprungsbefolkningens språk, till skillnad från hur det tidigare skedde i den mexikanska regeringens regi. Lärare utbildas sakta men säkert, och skolor byggs i den mån det finns resurser, det vill säga långsammare än man kan önska. Betyg, prov eller nivåindelningar existerar inte i skolorna, och tyngdpunkten läggs på att stimulera barnen att som en grupp kunna samarbeta för att lösa olika problem. Allt ner till matematiska räkneuppgifter löses kollektivt. Ämnena är produktion, språk, natur, samhälle, kommunikation, matematik och miljö, med lokala skillnader mellan de olika skolorna. Än så länge finns ingen utbildning motsvarande högskola, och trots att signifikativa framsteg har gjorts är många människor, även folkvalda representanter, fortfarande analfabeter. Någon frågar om barnen serveras lunch i skolorna, och får som svar att ”skolbarnen äter det som resten av byn äter”. Tillsammans alltså.

Kvinnor är representerade på samtliga nivåer i det zapatistiska samhället, inom allt mellan produktion och myndigheter. Såväl som män äger de rätten att välja vem man vill gifta sig med. ”Machismo” existerar fortfarande, men bekämpas effektivt och diskuteras öppet. ”Som zapatistkvinnor kräver vi att bli respekterade, därför organiserar vi oss och diskuterar och kommer överens i frågor om jämlikhet mellan könen”.

Problem talas det öppet om. Bland annat uttrycks behovet av ett enhetligt juridiskt system för att ta itu med konflikter och brott, som i dagsläget löses lokalt på olika sätt. Och som sagt sätter bristen på resurser stora hinder ivägen för nya projekt. En småskalig ”rättvisemärkt” internationell export av kaffe och andra varor hjälper något, men långt ifrån tillräckligt.

Zapatisterna riskerar för sin verksamhets skull våld från paramilitärer och regeringstrupper, som genom sin närvaro i Chiapas ständigt bryter de lagar som styr den nationella arméns uppförande i ”fredstid”. Zapatistarméns existens är det försvar som skyddar samhällets fortlevnad. ”Eftersom vi inte kan förändra världen kämpar vi för att världen ska sluta försöka förändra oss”, hörs det sägas under ett seminarium, vilket verkar lättare sagt än gjort.

Ytterligare information:

Tal och fotografier från nyårsfirandet (spanska)
Kompletta mötesprotokoll från de olika seminarierna
Sammandrag på engelska från de olika seminarierna