Ett Nytt Paradis

Fracción Guadalupe är en kåkstad, en slum, ett flyktingläger i staden Pantelhó i Chiapas, Mexiko. Här bor människor i enkla trähus med plåttak och jordgolv, och äter enkel mat: bönor, tortillas, ägg och pasta. När det regnar sjunker temperaturen och de smala stigarna mellan husen såväl som barnens bara fötter täcks av lera. När solen skiner bygger barnen drakar av plastkassar och pinnar, som de sedan flyger över byn.

12 familjer har i åtta års tid levt här utan jord att odla – en katastrof för dessa jordbrukare som därmed inte har möjlighet att nära och försörja sig själva på ett ordentligt sätt. Några kvinnor i byn tvättar kläder åt ”mestizos” (folk som är en blandning mellan ursprungsfolk och spanskättlingar) i Pantelhó, andra kvinnor väver och gör konsthantverk för att sälja till turister, och tre män jobbar på ett bygge i San Cristobal. Detta utgör byns ”ekonomi”. För att kunna uppfylla grundläggande näringsbehov har de tvingats skuldsätta sig med lån för att köpa in matvaror.

En förändring är dock på väg – med ekonomisk hjälp från kyrkan och bidrag från internationella organisationer och individer har familjerna precis köpt en jordplätt, vilket förhoppningsvis kommer att göra dem självförsörjande. Den nya marken på 8,5 hektar kan odla bönor, majs, bananer, morötter, vitkål, potatis, och kommer att döpas till El Nuevo Paraíso, det nya paradiset. Familjernas glädje och förhoppning om framtiden går inte att ta miste på.

Invånarna bodde i början av nittiotalet på ett kaffeplantage, i trähus som jordägaren tillåtit sina dagsarbetare att bygga. Det är oklart vad i jordägarens förflutna som fick honom att fly från området i samband med Zapatisternas väpnade uppror 1994, men plötsligt fann sig dagsarbetarna ensamma kvar, och fortsatte att bruka jorden. Det dröjde dock inte länge förrän andra människor började bosätta sig i området, bland dem Juan Jiménez Gómez och hans väpnade grupp ”Los Mecos”.

Som självutnämnd jordägare började Gómez kräva pengar från dagsarbetarna för ”beskydd”. De familjer som vägrade betala hotades till livet och tvingades till slut fly från sina hem när väpnade män började synas i området. Gómez rev deras hus, sålde byggnadsmaterialet för egen räkning och sköt ett år senare ihjäl två av dagsarbetarna i ett bakhåll när dessa en dag återvände för att återigen bruka jorden.

Till dags dato har inte gärningsmännen prövats för dessa brott, och trots att de är identifierade och har arresteringsordrar utfärdade emot sig kan de fortfarande vandra beväpnade på Pantelhós gator utan problem. Detta är möjligt på grund av de goda kontakter de har med lokala myndigheter, polis, samt den mexikanska militären. En av gärningsmännen är till och med anställd inom Pantelhós kommunadministration.

Slutligen hamnade dagsarbetarna i Fracción Guadalupe, med hjälp från den katolska organisationen Las Abejas, som hjälper att organisera byarna mot den marginalisering och rasism som de ständigt utsätts för i ett delat Chiapas. Organisationen har i stort sett samma krav som Zapatistarmén (respekt för traditionell livsstil, utbildning, hälsa…) men har valt en icke väpnad, pacifistisk väg för att uppnå dessa mål. Dessutom tar de inte avstånd på samma definitiva sätt från det mexikanska politiska systemet, utan har valt att i större utsträckning arbeta inom etablissemanget för att få till stånd förändringar.

Och nu ska familjerna flytta till det ”nya paradiset”. Det är en solskenshistoria – dessa familjer kommer förhoppningsvis att kunna leva ett bättre liv i framtiden – men med en bitter eftersmak. Juan Jiménez Gómez och hans väpnade kamrater tränar skytte i bergen runt den nya marken, och vem vet om dessa ej åtalbara individer återigen väljer att attackera familjerna. Och när säljaren oc den tidigare landägaren Don Beto i nystrukna kläder och med en överviktig svägerska i släptåg står och räknar handpenningen som de urfattiga familjerna just givit honom, blir de sociala skillnaderna karikatyr. Don Beto, som uppenbarligen inte har samma akuta behov som familjerna från Fracción Guadalupe, stoppar pengarna i fickan eftersom hans svägerska för ett halvsekel sedan ärvde denna jordplätt från en släkting. Och man kan inte låta bli att tänka: borde inte denna transaktion gå åt andra hållet?

När det internationella frihandelsavtalet NAFTA implementerades 1994 var ett av villkoren att Mexiko skulle stryka den klausul i dess konstitution som gav landlösa bönder rätt till gratis jord. Detta skedde, och är en av anledningarna till att Don Beto och andra i samma situation kan göra sig rika på marginaliserade gruppers bekostnad. Landlösa bönder är ett globalt fenomen, Mexiko är långt ifrån ensamt, och lösningar verkar som i fallet NAFTA ständigt motarbetas av vår gällande politiska världsordning.