Den 14 juni 2006, när poliser attackerade tusentals strejkande lärare i centrala Oaxaca, Mexico, övergick den årliga strejken i ett omfattande folkligt uppror som krävde guvernörens avgång. En bred folkrörelse bestående av lärarfacket SNTE Sektion 22 och APPO – en mängd sociala organisationer, fackförbund, studenter, aktivister och ursprungssamhällen – tog över staden. Genom massiva aktioner i civil olydnad, övertagande av regeringsbyggnader och fordon, vägblockader och generalstrejker avsattes guvernören i praktiken utan att en enda droppe blod spilldes. Några månader senare gick federala styrkor in i staden och återinsatte guvernören, vilket resulterade i politisk förföljelse, fängslanden och repression mot folkrörelsen.

Gå till www.trickleupfilms.org för att se smakprov från filmen, eller för att beställa en DVD.

”Från Knivens Egg” berättar historien om det folkliga upproret ur lärarnas, aktivisternas, arbetarnas, studenternas, människorättsarbetarnas, de torderades och de fängslades perspektiv. Det är TrickleUp Films första och hittills enda produktion. Filmen finns även i en spansk version med titeln ”Desde el Filo de la Navaja” samt på engelska med titeln ”From the Edge of the Blade”.

www.trickleupfilms.org

Håkan Malmqvist skickade ytterligare ett svar i vår epost-konversation angående den svenska ambassadören Anna Lindstedt i Mexiko. Han kommenterar dock inte ytterligare innehållet, och hänvisar till den svenska ambassaden i Mexiko för mer specifika frågor. De konkreta frågorna gällde vad den svenska ambassadören ska göra åt att hon felciterats och att hennes namn utnyttjas i propagandasyften i mexikansk media, samt vilka fristående människorättsgrupper ambassadören har träffat i Oaxaca. Dessa frågor skickades samtidigt till UD och den svenska ambassaden i Mexiko, men har alltså lämnats obesvarade av båda instanser.

Nedan följer brevet:

Jag har läst dina synpunkter på mitt svarsbrev med anledning av den svenska ambassadörens besök i Oaxaca och ser inga skäl att, utöver vad jag tidigare skrivit, kommentera händelsen ytterligare. I den årliga sammanställning om läget för de mänskliga rättigheterna i världen, vilken UD presenterade i förra veckan, fanns även en rapport rörande Mexiko. Sverige fortsätter, både bilateralt och inom ramen för EU, att med såväl myndigheter som det civila samhället diskutera MR-situationen i Mexiko, inklusive Oaxaca. För eventuella kommentarer till dina mer specifika frågor hänvisar jag till vår ambassad i Mexiko.

Håkan Malmqvist
Enhetschef
Amerikaenheten

(denna artikel har även publicerats i Stockholms Fria lördagen den 3 mars 2007, i kortad och modifierad form)

OAXACA, MEXIKO. Lärarfacket i Oaxaca har tillsammans med APPO återigen inlett blockader av regeringsbyggnader, i protest mot att anhängare till regeringen ockuperar runt 200 skolor i delstaten. Folkrörelsen har annars hållit en lägre profil den senaste tiden efter en omfattande polisrepression mot det sociala missnöjet i slutet på förra året. För närvarande läggs arbete på att främja en ”straffröstning” mot guvernören Ulises Ruiz parti PRI i de uppkommande delstatsvalen. Samtidigt återvänder turisterna till Oaxaca trots att konfliktens grundläggande problematik fortfarande ignoreras av politikerna: ursprungsbefolkningens marginalisering och fattigdom, bristen på demokrati, den politiska korruptionen och våldet som lösning på socialt missnöje.

Polisen virar taggtråd kring batongerna.

Skolorna ockuperades av strejkbrytare och anhängare till Ulises Ruiz under förra sommarens lärarstrejk. I den uppgörelse mellan regeringen och lärarfacket som avslutade strejken lovades det att skolorna skulle återlämnas. Det har ännu inte skett, och lärarfackets svarade i förra veckan med att i sin tur ockupera runt trettio regeringsbyggnader tills deras krav blir hörda. Många skolbarn tvingas att undervisas av obehöriga lärare tills dess att regeringen återlämnar skolorna.

”De politiska fängslandena har avstannat något jämfört med i december, men vi får inte glömma alla de som fortfarande sitter i fängelse”, säger Ana, aktiv inom APPO. 63 personer är fortfarande frihetsberövade som en konsekvens av konflikten. Vittnesmål från de personer som släppts från fängelset bekräftar att tortyr, hot, våld och brist på rättsäkerhet förekommit i de allra flesta fallen. Totalt sett har hundratals människor gripits sedan konfliktens början i maj 2006.

Runt 60 kvinnor har våldtagits eller sexuellt förnedrats i samband med gripandena. ”Poliserna stack in skaftet på en käpp mellan mina ben och sa till varandra att jag tyckte om det”, berättar en trebarnsmamma som plockades upp av polisen den 25 november. ”Många är för rädda för att ens kunna söka hjälp, de sitter instängda hemma”, säger Anna Johansson, en svensk psykoterapeut bosatt i Oaxaca, som träffat flera av de fängslade.

Politisk förföljelse förekommer fortfarande, om än i mindre utsträckning än tidigare. För en dryg vecka sedan lyckades en av APPO:s mest synliga representanter, Florentino López, knappt undgå ett arresteringsförsök från polisens sida. ”Jag vet inte varför de försöker gripa mig. Jag har inte begått något brott”, sa talesmannen efteråt.

I sin senaste delstatskongress den 11-12 februari beslutade APPO att inte ställa upp med kandidater i de uppkommande delstatsvalen, men ”respekterar besluten” hos medlemsorganisationer som ”väljer att delta i den processen”. Troligen kommer ett antal personer inom APPO att ställa upp i valen som hålls i augusti och oktober detta år, antingen som fristående kandidater eller under partiet PRD:s flagga. PRI riskerar därmed att för första gången förlora makten i delstaten.

”Vad vi ser för närvarande är en kamp mellan APPO och dinosaurien PRI, som kämpar för att inte dö”, säger Yésica Sanchez, från en lokal människorättsgrupp.

I Oaxaca spelar blåsorkestrar nu dagligen på stadens torg, splitternya vägskyltar och kartor har satts upp i gathörnen för de återvändande turistgrupperna. Slogans som ”Oaxaca lever – leve Oaxaca!” ses på många platser, och när regeringskritisk graffiti sprayas på väggarna målas det över inom en timme. Kritiker menar att detta är olika försök från regeringen att tvätta rent Oaxacas ansikte utåt, samtidigt som konfliktens egentliga problem inte adresseras.

Men under ytan bubblar missnöjet. Demonstrationer mot guvernören arrangeras regelbundet. Den 3 februari gick tusentals personer ut på gatorna med krav på de politiska fångarnas frigivning. Polisen barrikaderade stadens centrala torg och virade taggtråd kring batongerna i förberedelse inför en eventuell konfrontation, som i slutändan uteblev.

Den 3 februari var taggtråd kring batongerna snarare regel än undantag för Oaxacas polis. Samtliga batonger på bilden har på så sätt konverterats till (mer) dödliga vapen.

Bakgrund: Konflikten i Oaxaca exploderade i juni 2006 efter att polisen attackerat en grupp strejkande lärare som satt upp tältläger i staden. Resultatet blev en bred, politisk rörelse med guvernörens avgång och en utökad demokrati som huvudkrav. Över tjugo människor har sedan dess dödats av civilklädda poliser och regimtrogna beväpnade grupper, och tiotals personer är fortfarande ”försvunna”.
PRI står för det Institutionaliserade Revolutionära Partiet, guvernören Ulises Ruiz parti som har haft makten i Oaxaca sedan den mexikanska revolutionens dagar. PRD är det Demokratiska Revolutionära Partiet, av de stora etablerade partierna det som står mest åt mitten/vänster. Korruptionen är omfattande inom samtliga politiska partier i Mexiko.

(Dessa är kommentarer på det svar på det öppna brevet angående den svenska ambassadören i Mexiko som UD via Håkan Malmqvist tidigare skickade. Läs det öppna brevet här, och Håkan Malmqvists svar här.)

Tack för ert svar på mitt öppna brev och kritik av den svenska ambassadören i Mexiko Anna Lindstedts tidigare möte med Ulises Ruiz. Jag tycker att ert svar visar på politisk naivitet och okunskap om den politiska situationen i Mexiko, som jag ska förklara nedan. Jag uppmanar er vidare att genomföra de åtgärder som ni nämner i ert svar.

Ni skriver: ”Ambassadörens besök hade inte till syfte att legitimera vare sig det som hänt eller guvernören personligen. Om besöket har utnyttjats i det syftet är det olyckligt och bör bemötas”.

Utan tvivel har besöket utnyttjats. Artikelplatser har köpts i mexikansk media som oavsett ambassadörens egentliga intentioner använts som propaganda och ett legitimerande av Ulises Ruiz regerings våld och politiska förföljelse. Så jag blir positivt överraskad när ni säger att det bör bemötas. Hur ska ni bemöta detta, rent konkret?

Att framföra oro över mänskliga rättigheter till Ulises Ruiz är nödvändigt, och jag är glad att vår svenska ambassadör gör det. Men att göra det samtidigt som man poserar med samma person framför pressfotograferna är ineffektivt för att inte säga kontraproduktivt.

Jag vill inte tvivla på ambassadörens goda intentioner, och utgår därifrån ifrån att ambassadören har en annan hållning än den som presenterats i mexikansk media. Men det hjälper inte – om man är så pass orutinerad att man trots sina intentioner låter sig utnyttjas på det här sättet är resultatet snarlikt det som skulle följa om ambassadören helhjärtat gav sitt stöd till människorättsförbrytaren Ulises Ruiz.

När ni skriver att ”Mexikanska regeringar har under senare år visat sig beredda att prioritera mänskliga rättigheter” är det ytterligare ett prov på den naivitet eller cynism som måste existera inom det svenska diplomatväsendet och UD. I Mexiko är det regeringarna på olika nivåer som själva eller genom olika typer av uppgörelser med paramilitärer och andra ”fristående” politiska grupper står för merparten av människorättsförbrytelserna. En grundförutsättning för att förstå den politiska situationen i Mexiko, vilket jag förväntar mig att en svensk ambassadör gör, är att kunna skilja mellan marknadsföring (propaganda) och den politik som faktiskt förs. Det bör stå helt klart med facit i hand efter det gångna året 2006 (polisens attacker i Atenco, brutal repression och förföljelser i Oaxaca, en massaker i Chiapas), att den mexikanska regeringen INTE prioriterar mänskliga rättigheter.
Så ”Sveriges förhoppning [att den mexikanska regeringens prioritet av mänskliga rättigheter] kommer att fortsätta” är felaktig. Den kan inte fortsätta eftersom den inte existerar, den måste istället påbörjas. Och förhoppningsvis kan den svenska ambassaden i framtiden agera i den riktningen, och inte den motsatta.l

Det gläder mig att höra att ni har kontakt även med organisationer som inte tillhör regeringen i Mexiko. Träffade Anna Lindstedt några fristående människorättsgrupper när hon besökte Oaxaca? Jag vill gärna tro det, men kan inte låta bli att tvivla.

Förhoppningsvis har protesterna mot ambassadörens agerande gjort något intryck på UD och den svenska ambassaden i Mexiko, så att man nästa gång inbjudan från en mexikansk politiker med blod på händerna kommer kan agera mera genomtänkt. Misstag görs på alla nivåer, och i bästa fall kan de leda till någon sorts insikt.

Men det bör stå klart att i det här fallet har UD:s och ambassadens ambitioner att främja mänskliga rättigheter kapitalt misslyckats. Och värre än så, man har istället gjort motsatsen och spelat de värsta människorättsförbrytarna rakt i händerna.

(Håkan Malmqvist på UD svarar på det öppna brevet angående den svenska ambassadören i Mexiko. Se kommentar på detta brev i ett senare inlägg.)

Tack för ditt brev med anledning av den svenska ambassadörens besök i Oaxaca nyligen. Jag har i egenskap av chef för Utrikesdepartementets Amerikaenhet, och efter samtal med ambassadören, valt att svara på ditt brev som ju ställts till såväl ambassaden som departementet.

Vi delar din oro över hur situationen i Oaxaca hanterats. Det är vår övertygelse att en hållbar lösning endast kan komma till stånd genom fredliga förhandlingar mellan parterna i konflikten. Ambassadörens besök hade inte till syfte att legitimera vare sig det som hänt eller guvernören personligen. Om besöket har utnyttjats i det syftet är det olyckligt och bör bemötas.

På frågan från en journalist om hur ambassadören uppfattat situationen i Oaxaca, svarade hon enligt uppgift att hon inte ansåg att de underliggande problemen till konflikten var lösta men också att hon under sitt korta besök personligen inte hade sett några oroligheter. Om media valt att citera ambassadören på ett annat sätt är det olyckligt och speglar varken hennes personliga hållning eller Sveriges bedömning av situationen.

Besöket skedde i anslutning till invigningen av ett projekt i vilket svensk skogsteknologi ska användas för att förhindra avskogning. Projektet är huvudsakligen finansierat av den oberoende mexikanska stiftelsen ”Fundación Alfredo Harp Helú”. Ambassadören deltog vid invigningen tillsammans med det svenska skogsföretaget BCC som bidragit med teknisk kompetens till projektet. Syftet med projektet är att förbättra miljön och öka sysselsättningen i de mest marginaliserade delarna av Oaxaca. Sveriges bedömning är därför att projektet är värt att stödja, såväl för de positiva effekter det kan ha för miljön och människorna i Oaxaca som för att främja svensk teknologiöverföring.

Ambassadörens besök i Oaxaca innebar också en möjlighet att direkt till guvernör Ulises Ruiz framföra Sveriges och EU:s oro över utvecklingen i Oaxaca och diskutera rapporter om allvarliga MR-övergrepp som ska ha begåtts under konflikten. Ambassadören betonade i detta sammanhang att ingenting rättfärdigar övergrepp mot mänskliga rättigheter och att det är av stor vikt att alla uppgifter om sådana övergrepp utreds noggrant av myndigheterna.

Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna är en central del av svensk utrikespolitik, vilket betonats i såväl regeringsförklaringen som i den utrikespolitiska deklarationen. Sverige bevakar aktivt hur de mänskliga rättigheterna i Mexiko efterlevs, bland annat genom utrikesdepartementets årliga rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i Mexiko. Ambassaden har, vid sidan av kontakter med mexikanska myndigheter och FN:s lokala MR-representation, löpande kontakter med flera enskilda MR-organisationer för att hålla sig uppdaterad om läget för de mänskliga rättigheterna i landet.

Sverige för dessutom en fortlöpande dialog, bilateralt och genom EU, med såväl mexikanska myndigheter som organisationer i det civila samhället om MR-situationen i landet. Denna dialog förs både med företrädare för den mexikanska regeringen i Sverige och i Mexiko på federal, delstats- och lokal nivå. Vi har fullt förtroende för den svenska ambassadörens sätt att företräda Sverige i Mexiko, också inom detta område.

Mycket återstår att göra vad gäller respekten för mänskliga rättigheter i Mexiko. Mexikanska regeringar har under senare år visat sig beredda att prioritera mänskliga rättigheter, både nationellt och i samarbete med FN och andra internationella organisationer. Bland annat har särskilda enheter för mänskliga rättigheter inrättats inom flera ministerier och myndigheter. Arbetet inom den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter har intensifierats. Sveriges förhoppning är att denna utveckling kommer att fortsätta.

Med vänliga hälsningar,

Håkan Malmqvist
Enhetschef

Deputy Director General
Head of the Americas Department
Ministry for Foreign Affairs, Stockholm, SWEDEN

(Anna Lindstedt, den svenska ambassadören i Mexiko, har legitimerat Oaxacas guvernör Ulises Ruiz genom sitt ogenomtänkta agerande som beskrivs nedan. Jag uppmanar folk att skriva till UD och den svenska ambassaden i Mexiko och uttrycka sin oro om detta. Anna Lindstedt är en av de få personer vars agerande kan ha en stor betydelse i konflikter som den i Oaxaca, och att hon använder sitt inflytande på detta sätt är minst sagt olämpligt, mot bakgrunden av Oaxacas nyliga historia som bland annat dokumenterats på denna blog. Epost-adresser finns nedan.)

Jag skriver detta brev med anledning av Mexikos svenska ambassadör Anna Lindstedts nyliga agerande. Brevet har skickats till ansvariga inom Utrikesdepartementet samt Sveriges Ambassad i Mexiko.

Tillsammans med den mexikanska delstaten Oaxacas guvernör Ulises Ruiz invigde Anna Lindstedt häromdagen en byggnad, som enligt den mexikanska dagstidningen La Jornada är en del i ett projekt för att utöka andelen skog i området. Att delstatens guvernör Ulises Ruiz Ortiz närvarade är i sig ironiskt eftersom han som stark förespråkare och nyckelperson i det internationella infrastrukturprojektet Plan Puebla Panama själv måste betecknas som en av de ytterst ansvariga till att det överhuvudtaget behövs sådana projekt i Oaxaca.

Ulises Ruiz meritlista är lång. Efter att i ett starkt ifrågasatt val kommit till makten 2004 har hans regim gjort sig skyldiga till trakasserier mot journalister, noll tolerans mot den grundlagsbefästa rättigheten att demonstrera och visa fredligt politiskt missnöje, samt politiska mord och tillfångataganden gentemot sina meningsmotståndare. I en nylig social konflikt i Oaxaca som påbörjades förra sommaren har totalt runt 25 personer dödats av poliser, eller beväpnade män från guvernörens parti PRI, hundratals människor har arresterats, torterats och dödshotats, runt 60 kvinnor våldtagits av poliser, och tiotals människor ”försvunnit”. Listan över brott mot delstatlig och mexikansk lag samt mänskliga rättigheter är alldeles för lång för att rymmas i detta brev, men har rikligt dokumenterats av internationella samt nationella respekterade människorättsorganisationer. Vidare har Ulises Ruiz gjort sig känd för en utbredd korruption, bland annat genom pengatvätt av skattemedel för att finansiera en partikamrats presidentvalskampanj.

Anna Lindstedt har själv uttalat sig mot korruption under sin tid som ambassadör i Vietnam, då hon sa att ”korruption är en yttring av orättvisa, som gör de fattiga fattigare”. Detta är sant även i Mexiko.

Jag befann mig personligen i Oaxaca från juli till december 2006 och bevittnade med egna ögon det brutala våld mot befolkningen (politiska motståndare eller människor som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle) som Ulises Ruiz regim vid upprepade tillfällen gjorde sig skyldig till. Blodet hade knappt tvättats bort från gatorna när Anna Lindstedt vandrade igenom Oaxacas centrum och ”konstaterade det lugn som rådde” (citat från La Jornada). Ett sådant uttalande måste ses som en förolämpning mot alla de som drabbats av Ulises Ruiz våld, och som varje dag drömmer om ett mer demokratiskt Mexiko.

Att en svensk ambassadör överhuvudtaget visar sig på gatorna med denne man, och på så sätt i dagspress legitimerar en av Mexikos värsta förbrytare, är olämpligt för att inte säga skandalöst. Det är dessutom oförenligt med den svenska regeringens ”politik för global utveckling” som konstaterar att de mänskliga rättigheterna ”utgör en normativ grund för vad som är ett värdigt liv. Rättigheterna omfattar så väl medborgerliga och politiska rättigheter, som ekonomiska, sociala och kulturella.” (http://www.regeringen.se/sb/d/2355).

Hur kan ett sådant beteende ursäktas? Som svensk medborgare kräver jag följande:

- En oficiell ursäkt och förklaring till ambassadörens beteende av henne själv och av ansvariga personer inom utrikesdepartementet.
- Att Anna Lindstedts lämplighet som svensk ambassadör och representant noga tänks igenom av hennes arbetsgivare.
- Att Sverige följer sin regeringspolicy angående mänskliga rättigheter, och istället för att officiellt stödja förbrytare som Ulises Ruiz stödjer de organisationer och individer som kämpar för en fördjupad demokrati i Mexiko och i andra länder.
- Ett svar på detta brev.

Skriv till UD och den svenska ambassadören:
ambassaden.mexico@foreign.ministry.se
info@suecia.com.mx
UD kan kontaktas via epost-formulär här

”Något som karakteriserar Oaxacas folkrörelse, och som inte setts hos andra rörelser, är att man tar över kommunikationsmedlen för att ge en röst åt befolkningens åsikter”, säger Alejandra Canseco, en 22-årig student och en av rösterna i den ockuperade studentradiokanalen Radio Universidad. Dess historia är i mångt och mycket berättelsen om det senaste halvårets sociala uppror i Oaxaca, och om skapandet av ett forum för yttrandefrihet mitt uppe i en turbulent tid av politisk förändring och social konflikt. Korrupta politiker såg med rätta radiostationen som ett hot mot deras repressiva styren, och gjorde allt i deras makt för att tysta ner sändningarna. En kampanj av beskjutningar, sabotage, störningar, hot, misshandel och kidnappningar lyckades till slut stänga ner stationen, men kravet på att kommunikationsmedlen bör vara i befolkningens tjänst, och inte tvärtom, lever kvar.

Pepparn som fattades maträtten

Tre fjärdedelar av delstaten Oaxacas befolkning saknar tillgång till sjukvård, 60% lever på under 4€ om dagen, och i fyra av tio hushåll vandrar man fortfarande på jordgolv. Trots den sociala misären läggs de ekonomiska resurser som klarar sig förbi politikernas fickor på stora ekonomiska projekt vars mål är att locka utländska investeringar och turism. Regionens naturresurser exploateras utan att lämna kvar vinster, och hela byar tvångsförflyttas för att ge utrymme för nya motorvägar eller maquiladoras (sweatshops). Det auktoritära PRI-styre som i snart åttio års tid regerat Oaxaca personifieras av guvernören Ulises Ruiz, som redan innan den aktuella konflikten gjort sig skyldig till tiotals politiska mord och förföljelse av hundratals oliktänkande. Under hans första dag som guvernör 2004 attackerade paramilitärer en lokal dagstidning som dokumenterat det valfusk som fört honom till makten – ett exempel som illustrerar Ulises Ruiz syn på oberoende media, yttrandefrihet och demokrati.

När den årliga lärarstrejken drog igång i maj 2006, och som varje år satte upp tältläger i stadens centrum, valde guvernören att mitt i natten attackera de sovande lärarnas familjer med tårgas, skarp ammunition och kravallutrustad polis. I media förnekade Ulises Ruiz att våld överhuvudtaget förekommit, men i realiteten hade hundratals människor skadats i vad som kom att bli startskottet för det sociala upproret. ”Vi har ett talesätt här i Mexiko”, säger Yésica Sánchez från den lokala människorättsorganisationen LIMEDDH, ”att det var pepparn som fattades maträtten. Människor var redan uppretade, och när polisen attackerade lärarna försåg de Oaxaca med den detonator som fattades för att den politiska och sociala krisen som legat och väntat sen flera mandatperioder tillbaka skulle explodera”.

Under attacken förstörde polisen Radio Plantón, ett närradioprojekt som initierats ett år tidigare av lärarfacket, och detta blev den utlösande faktorn som fick en grupp studenter att ta över det lokala universitetets opolitiska radiostation Radio Universidad. Information och nyheter om vad som pågick i staden, som antingen ignorerades eller förvrängdes i etablerad media, kunde nu spridas i etern. ”Den federala regeringen lämnade inget annat alternativ”, säger Alejandra, och hänvisar till hur lagstiftning alltmer gynnat stora nationella medier på bekostnad av lokala, ideella alternativ. På landsbygden har många ”olagliga” närradiostationer stängts ner av myndigheterna samtidigt som sändningsutrymmen för stora internationella mediekoncerner flerdubblats. ”Regeringen är rädda för att folk ska börja inse att kommunikationsmedlen faktiskt kan användas i befolkningens tjänst”.

APPO (Oaxacas Befolknings Folkliga Församling) bildades, en samling av runt 350 sociala organisationer, och blev det mest organiserade uttrycket för det missnöje mot det politiska systemet som exploderade den 14 juni. I Radio Universidad ekade folkrörelsens krav på Ulises Ruiz avgång, och kallelser till demonstrationer och aktioner, överenskommelser, handlingsplaner och kommunikéer lästes upp. Oaxaca bubblade av politisk aktivitet.

Den ockuperade studentradions telefonlinjer var öppna för samtal, och folk reste in från landsbygden för att i studion läsa upp deklarationer från privatpersoner och sociala organisationer, som etablerad media inte lämnade utrymme för. När samlingar av guvernörstrogna beväpna kommandon eller poliser sågs i staden varnade radion folk i närheten för eventuella faror. ”Radio Universidads mikrofoner är öppna för vemsomhelst som vill meddela något till folket, eftersom det är rätten vi har till yttrandefrihet”, säger Alejandra. ”Trots att många säger åt oss att klippa av dem, tillåter vi också samtal från folk som säger sig vara motståndare till folkrörelsen, ifrågasätter deras argument och försöker använda diskussionen till vår fördel. Vi vill ju inte efterlikna delstatsregeringen och göra samma sak som de skulle ha gjort”.

Radion kom att bli ett politiskt forum, en ventil för människor som vant sig vid att bli ignorerade, en nyhetskanal och ett sätt att garantera människors säkerhet – kort sagt en stark, enande kraft för den framväxande folkrörelsen. ”Vi började märka att dessa radiosändare utgjorde en maktfaktor”, säger Alma, medlem i APPO:s första kommitté för kommunikation. ”Det är ett globalt fenomen, den som har mest information är den som kontrollerar”.

Civil Olydnad

I slutet av juli, när Radio Universidad bedrivit sändningar i mer än en månads tid, genomförde APPO och lärarfacket en massiv kampanj i civil olydnad. Med det uttalade målet att i ord och handling omöjliggöra guvernörens fortsatta styre och tvinga honom att avgå togs regeringskontor över, officiella bilar beslagtogs, dagliga demonstrationer arrangerades, motorvägar blockerades, och generalstrejker utlystes. Regeringen kastades bokstavligt talat ut från delstaten. “Mexiko befinner sig i en institutionell kris, som till en extrem grad speglas av konflikten i Oaxaca”, säger Alejandra, ”och det är en utveckling som till stor del kan spridas över hela Mexiko”. På väggarna i staden berättade graffiti att ”det tjugoförsta århundradets revolution börjar i Oaxaca”.

Folkrörelsen, med radion som dess centrala blodådra, utgjorde nu ett reellt hot mot lokala och nationella maktpolitiker, och en reaktion var att vänta. Som den legendariska piratradioaktivisten Stephen Dunifer en gång uttryckte det, ”på sida ett i ’Dictatorship for dummies’ kan man läsa att det första som bör attackeras är folkets kommunikationsmedel”. Och redan så tidigt som i juni hade radions medarbetare utsatts för våld. Jorge, en av radiopratarna, vandrade iväg några kvarter från studion för att köpa något att äta, när en person attackerade honom bakifrån med ett basebollträ. ”Till en början tappade jag känseln i nacke och axlar, och jag blev sängliggande i nästan två månader”, berättar han.

Mediekrig

Den 22 juli åkte fyra pickuper fulla med tungt beväpnade maskerade män in på universitetsområdet och sköt skarpt mot Radio Universidad. Inga människor kom till skada och sändningarna kunde fortsätta, men det stod nu klart för samtliga inblandade den centrala roll som kommunikationsmedlen spelade i konflikten. En kamp om dess kontroll tog sin början.

Den mest spektakulära aktionen från folkrörelsens sida var när en grupp på femhundra kvinnor den 1 augusti tog över TV-stationen Canal 9. De marscherade till byggnaderna och krävde med kastruller och stekpannor i hand två timmars sändningstid för att kunna berätta deras syn på den pågående konflikten. Efter att ha nekats, gick de helt sonika in genom dörren och tog över lokalerna. De anställda gick oskadda hem, och efter några timmars tekniska problem meddelade en grupp kvinnor i TV-rutan ”till hela det mexikanska folket” att ”PRI har fallit”. Amatörfilmer visades från polisrepressionen den 14 juni, som aldrig tidigare setts i TV. ”Det är dags att vakna”, sa en av kvinnorna. ”Det är dags att höja rösten och säga att nu räcker det. Kvinnor kan också. Det är inte nödvändigt att klä sig i byxor för att göra motstånd”.

En dryg vecka senare gick två infiltratörer in i Radio Universidads lokaler och hällde syra på sändaren. Var och en av gärningsmännen sade sig ha fått 500 pesos (cirka 320 kronor) för att genomföra sabotaget, som skulle tysta radiostationen i två månaders tid. Snart attackerades och förstördes även antennerna till den nyss övertagna TV-stationen, och folkrörelsen fann sig plötsligt helt utan röst. Omedelbart tog aktivister över 11 kommersiella radiostationer i staden, av vilka tre ockuperades permanent.

Tack vare ekonomiska bidrag och många människors hjälp att laga sändaren kunde Radio Universidad återigen starta upp den 18:e oktober, i ett Oaxaca som befann sig i kaos. Maskerade lokala poliser och paramilitärer kidnappade aktivister och besköt dagligen lärarnas och APPO:s tältläger samt de tusentals barrikader som rests i försvar mot attackerna. Rykten om militarisering och massiva polisinsatser spreds allt tätare. Militära förflyttningar hade märkts av i delstaten, och när helikoptrar sågs flyga lågt över staden trodde folk att invasionen var ett faktum. Radio Universidad var återigen folkrörelsens enda röst, sedan signalstörningar från regeringen lett till att de övriga ockuperade radiostationerna återlämnats.

Polisockupation

I slutet av oktober påbörjades slutligen invasionen. Tusentals federala poliser deltog i en polisoperation vars syfte var att ”återställa fred och ordning”, men som istället för att arrestera de identifierade våldsmän som härjade på gatorna inledde ytterligare en offensiv mot lärare och aktivister inom APPO. Folk lade sig på marken framför polisens armerade fordon för att förhindra deras ingång i staden, och två personer fick sätta livet till när polisen avancerade och slutligen tog över stadens centrala torg, El Zócalo.

APPO:s barrikader rensades bort av polisen, och den enda som återstod kallades ”Cinco Señores” efter den femvägskorsning där ett tiotal brända bussar och lastbilar blockerade ingången till universitetsområdet och radion. ”Många av de ungdomar som vaktar barrikaden är gatubarn, och ibland känner vi dem bara genom ett smeknamn”, berättar Alejandra och förklarar den maktlöshet de ställs inför när dessa identitetslösa ungdomar grips av poliser eller paramilitär. ”Utan ett namn är det juridiskt sett mycket lite vi kan göra i de fallen”.

Slaget om Universitetet

”Jag var på väg till universitet klockan sex på morgonen den 2 november när jag såg grupper av federala poliser i närheten av Cinco Señores”, säger Alejandra, och berättar hur hon ringde in till radiostationen och bad dem att omedelbart slå på sändaren för att alarmera människor om vad som höll på att ske. Tusentals personer kom ut på gatorna för att försvara radion, och ”universitetsområdet blev ett slagfält”, berättar Alejandra om de sju timmar långa kravallerna som följde, när poliser direkt konfronterade aktivister och förbipasserande. ”Tre helikoptrar sköt tårgasgranater mot oss och armerade fordon avfyrade sina vattenkanoner mot ingångarna och lyckades till slut forcera en av grindarna. Men de gick aldrig in”. Polisen, som möttes av molotovbomber och stenkastning, och kastade tillbaka stenarna, uppgav att de var där för att ”garantera rätten till fri rörlighet”, det vill säga att ta bort den sista barrikaden, och aldrig hade haft för avsikt att ta över universitetet.

Utan att spekulera i polisens avsikter konstaterar Alejandra att attacken mot läroanstalten var ett faktum. ”Men polisen hade inte väntat sig en sån stor folklig mobilisering”, och började därför på eftermiddagen att retirera från sina positioner. ”Oaxaca och APPO lyckades besegra den federala regeringen, vilket är en enorm prestation, och bröt dessutom den ’informativa belägringen’”, fortsätter hon, och hänvisar till hur konfrontationen rapporterades på förstasidor i nationella dagstidningar.

Radio Universidad kunde fortsätta sända, men APPO fick betala ett högt pris för deras seger över de federala styrkorna. Hundratals människor skadades och runt fyrtio greps. Arturo, en taxichaufför utan anknytning till APPO, satt och väntade på bussen med sin syster när ett tiotal poliser övermannade honom, misshandlade och frihetsberövade honom i över en vecka. Vid ett flertal tillfällen fick han höra dödshot, och berättar att ”när de förflyttade mig i en helikopter till ett nytt fängelse sa de att de skulle slänga ut mig över bergen”. Yésica från LIMEDDH uppger att ”samtliga av de arresterade vittnar om tortyr, misshandel och dödshot mot de själva och deras familjer”.

Ett rättslöst Oaxaca

Radio Universidad började efter polisens attack utsättas för störningar, och kunde på flera håll i staden inte längre höras. Internationellt fick dock stationen mer och mer uppmärksamhet och kunde höras världen över via Internet. Dessutom transkriberades sändningarna minut för minut på både engelska och spanska. Radions AM-sändare på 1000 watt hade blivit Oaxacas främsta alternativa nyhetskälla på en global nivå. Konceptet var så framgångsrikt att till och med delstatsregeringen kopierade det. En PRI-finansierad piratradiostation som sade sig vara på ”folkets sida” tog också de emot samtal, med den enda skillnaden att dessa samtal var fejkade – de telefonnummer som lämnades ut ledde inte någonvart. Samtidigt som Radio Universidad rapporterade om poliser som sköt glaskulor med slangbellor mot aktivister och utan hänsyn till skolor och affärslokaler fyllde Oaxacas centrum med tårgas, tackade PRI-radion polisen för dess närvaro och uppmanade folk att ”hälla syra och kokande vatten på demonstranter”. ”Det är anmärkningsvärt att vår radiosignal blockeras”, säger Alejandra, ”och att det samtidigt finns en olaglig piratradiostation som tillåts sända fritt, och som [myndigheterna] till och med hjälper att kunna täcka flera områden i delstaten”.

Slutfasen i den federala polisens operation innebar att medlemmar inom APPO och personer som i polisens ögon såg tillräckligt subversiva ut förföljdes och fängslades. Husrannsakningar genomfördes, och polispatruller åkte runt på gatorna på jakt efter ”misstänkta”. Fångarna, av vilka flertalet inte hade någonting att göra med APPO, torterades i fängelset, tilläts inte träffa sina anhöriga och nekades rätten till advokat. Ett sextiotal kvinnor våldtogs, tiotals människor skottskadades, och polisen attackerade utan skrupler sjukvårdstält och journalister i nästan dagliga konfrontationer med demonstranter. Totalt hade tjugo människor fått sätta livet till sedan konfliktens början, och sextio personer var ”försvunna”. PRI-anhängare och lokala poliser åkte fortfarande runt i staden och kidnappade och sköt mot aktivister utan att den federala polisen lyfte ett finger för att förhindra det.

Slutligen rensade polisen också bort den sista barrikaden ”Cinco Señores”. APPO hade beslutat att överlämna den utan konfrontation för att undvika ett blodbad, och ungdomarna som befolkade den hade antingen kidnappats, dödats eller vågade inte längre visa sig på gatorna. När poliser började cirkulera området i anslutning till universitet blev trycket för stort, och Radio Universidad avbröt sändningarna klockan 16:37 den 29 november. Stationen överlämnades till universitetets administration.

Trots den bittra eftersmak som regeringens repression lämnade, kan Radio Universidad ses som ett kortvarigt men lyckat experiment i yttrandefrihet. Radions exempel lämnar kvar inspiration och hopp om en framtid där kommunikationsmedel kan användas som ett verktyg för att underlätta snarare än att förhindra en bättre fungerande demokrati. ”Många människor ringde in till radion enbart för att uttrycka sin ilska mot Ulises Ruiz”, avslutar Alejandra, ”och vi försökte orientera dem och säga att problemet inte gäller honom personligen, utan det system och de ineffektiva institutioner som han representerar. Guvernören själv är bara en omständighet, och vi vill förklara detta för människor så att de kan öppna sina ögon och se längre än Ulises Ruiz fall. Detta är radions uppgift”.

Radio Universidads hemsida (spanska): http://1400am.radiolivre.org/

(även publicerad i något kortad version i tidningen ETC)

”Idag, med federal polis och delstatliga styrkor, har vi återtagit stadens hjärta för alla oaxaqueños och mexikaners skull”, säger Oaxacas guvernör Ulises Ruiz Ortiz inför ett pressuppbåd under en helikopters roterande blad, flankerad av livvakter och poliser. Innan presskonferensen har ett femtiotal arbetare i flera timmars tid tvättat bort blod och rester från tårgas och brända presenningar från gatorna, samt målat över den graffiti och de affischer som krävde guvernörens avgång. Oaxaca har återvänt till den repressiva normalitet som är Ulises Ruiz signum, efter en sex månader lång politisk konflikt, då han knappt kunnat visa sig på gatorna.

I slutet av oktober gick den federala polisen in i staden, med det officiella uppdraget att ”garantera rätten till fri rörlighet” samt återställa ”fred och ordning”. Istället för att arrestera de identifierade gärningsmän som låg bakom det eskalerande våldet, försökte man enligt Yésica Sánchez från den lokala människorättsgruppen LIMEDDH ”kriminalisera den sociala folkrörelsen i Oaxaca”. Sedan konfliktens början har poliser samt paramilitärer mördat över 20 lärare och aktivister, och runt sextio människor är fortfarande ”försvunna”. Poliser ockuperar i tusental alla stadens större torg, och åker runt i konvojer med namnlistor på oliktyckande i händerna, i en polisoperation som den alternativa fredspristagaren Martin Almada har jämfört med Pinochets ”Operación Cóndor”.

“Varhelst där nöd och rikedom samlever – extrem fattigdom och extrem rikedom – kommer det alltid att finnas social konflikt”, säger Ana från organisationen CODEP, som ingår i nätverket APPO (Oaxacas Befolknings Folkliga Församling). I Oaxaca lever 60% av befolkningen på under 4€ om dagen, och många barn går barfota till skolan. Ursprungsbefolkningen ser ständigt sina behov ignoreras av de politiska partierna. Hela byar tvingas att flytta när internationella megaprojekt såsom Plan Puebla Panama bygger infrastruktur för att gynna utländska investeringar, ivrigt påhejade av politiker i väst. Utan ersättning exploateras naturresurser från deras jord, och traditionella fester förvandlas till turistjippon, med så dyra inträden att de vars kultur man säger sig fira inte har råd att delta. En stor del av vinsterna går rakt ner i fickorna på korrupta politiker inom partiet PRI som i nästan 80 års tid åtnjutit ett enpartistyre i delstaten.

I maj 2006 drog den årliga lärarstrejken igång, med krav på löneförhöjningar samt gratis luncher och skoluniformer till eleverna. Vana vid att inte uppmärksammas satte runt 30000 lärare upp tältläger i stadens centrum för att understryka sina krav. Den 14 juni beordrade Ulises Ruiz polis att mitt i natten attackera dessa läger med sovande kvinnor, män och barn. ”Det sköts skarpt, mycket tårgas användes, och polisen gjorde det klart att de kom för att slå på oss, inte för att förhandla”, berättar Oscar, en av lärarna. Hundratals människor skadades. ”Det var pepparn som fattades maträtten, den detonator som Oaxaca behövde för att den sociala och politiska krisen skulle explodera”, förklarar Yésica.

APPO skapades, en samling av nästan 400 sociala organisationer, och började tillsammans med lärarfacket att genomföra en kampanj mot Ulises Ruiz, vars styre redan innan konflikten mördat tiotals och förföljt och fängslat hundratals oliktyckande. Delstatsregeringens kontor blockerades, deras fordon togs över, dagliga demonstrationer tågade genom staden, vägar blockerades, radio- och TV-stationer togs över och generalstrejk utlystes. Utan att spilla en droppe blod kastades guvernören bokstavligt talat ut från delstaten av APPO, som nu plötsligt var det närmaste en regering som existerade. ”Nu ska vi visa att vi är kapabla att styra oss själva”, sa Florentino López Mártinez, en av APPO:s talesmän. En ny konstitution började skrivas, och strukturen för ett konsensusbaserat alternativt styrelsesätt skapades, baserat på traditionella byråd. Ulises Ruiz personifierade det korrupta politiska system man ville ersätta.

Kaffe- och majsproducenter, lokala företagare, religiösa ledare, akademiker – en mycket bredare gruppering än APPO – gav också stöd till kravet på guvernörens avgång som det enda sättet att återvinna stabilitet i ett alltmer revolutionärt Oaxaca. Guvernörens kvarvaro försvårade de pågående förhandlingarna mellan APPO och den federala regeringen, som präglades av låsta positioner. Senaten, Mexikos enda organ med institutionell makt att avsätta guvernörer, undvek detta på grund av interna politiska uppgörelser mellan partierna, och lade på så vis grunden för en mer blodig avslutning på konflikten än vad som hade kunnat vara möjligt.

Repressionen tog sin början i augusti när väpnade kommandon av regeringstrogna PRI-anhängare började skjuta skarpt mot lärarnas tältläger. Folk började ”försvinna” på gatorna, och de första dödsfallen registrerades. Över tusen barrikader sattes upp i staden som försvar, och skottlossningar mot dessa var en nästan daglig företeelse.

Människorättsläget förvärrades ytterligare när den federala polisens ockupation påbörjades. Samtliga av de hundratals människor som arresterats, utan tillgång till advokat eller rätt att få veta anklagelserna emot dem, ”vittnar om att ha blivit misshandlade, torterade eller hotade med att man ska döda deras familjer”, berättar Yésica. Våldet var godtyckligt – av de 214 personer som arresterades och misshandlades under en dags kravaller i slutet av november hade 80% ingenting att göra med APPO, utan var affärsinnehavare, hemmafruar och andra nyfikna som kommit ut på gatorna för att se vad som pågick.

“De lastade in mig i en helikopter, placerade fem andra i en hög ovanpå mig så att jag knappt kunde andas, och frågade mig vart jag ville dö, i bergen eller i havet”, berättar Rodolfo, en av de fängslade. Dussintals människor har skottskadats, ett sextiotal kvinnor har våldtagits, och journalister och sjukvårdstält har attackerats. En PRI-trogen radiostation uppmanade vid ett tillfälle sina lyssnare att ”hälla kokande vatten och syra” på demonstranter.

Konfrontationer mellan aktivister och polis skedde nästan dagligen, vanligtvis efter att PRI-anhängare eller poliser provocerat demonstranter med tårgas och vattenkanoner, eller genom att skjuta glaskulor på dem med slangbellor. En liten grupp aktivister började försvara sig med molotovs och fyrverkeripjäser, något som innan ockupationen inte existerat.

Under Vicente Fox sista dagar som president i november sattes en regelrätt politisk förföljelse av medlemmar inom APPO i verket. ”Brottslingarna vet vad som väntar dem”, sade han och gav klartecken för husrannsakningar och gripanden efter summariska åtalspunkter. APPO, vars representanters namn fanns publicerade i öppna mötesprotokoll på Internet, försåg polisen med de namnlistor som behövdes.

Repressionen i Oaxaca har tillfälligt lyckas tysta ner motståndet, i ett Oaxaca som alltmer liknar en polisstat. Regeringens agerande har dock inte på något sätt adresserat konfliktens fundamentala orsaker: den extrema fattigdomen, korruptionen och den skrikande bristen på demokrati. Så länge dessa problem kvarstår är det bara en tidsfråga innan situationen återigen exploderar. Bara en vecka efter massgripandena demonstrerade över tiotusen människor i centrala Oaxaca, vilket är anmärkningsvärt i det hotfulla klimat som råder.

Det exempel som Zapatisternas uppror i Chiapas satte 1994 börjar slå rot i Mexiko, och på allt fler håll, som i Oaxaca, gör folk uppror mot traditionella politiska maktcentra. Den styrka som Oaxacas folkrörelse visat sänder ett klart budskap till regeringen att det politiska priset för att med repressiva medel tysta socialt missnöje växer från gång till gång. I bästa fall kan kraven på ursprungsbefolkningens rättigheter och ett mer rättvist politiskt system leda till en verklig demokratisering av Mexiko, men den cynism som regeringen ständigt visar prov på ökar också risken för ökade konfrontationer och i värsta fall ett inbördeskrig.

(även publicerad på Yelah)

Ulises Ruiz, omgiven av priister, poliser och livvakter, med helikoptrar över huvudet, visar sig på Oaxacas gator inför ett stort pressuppbåd.

OAXACA, MEXICO. Den pågående massiva ”operationen” i Oaxaca, som genomförs av en blandning av federala och lokala poliser, militärer, paramilitärer och väpnade ”priistas”, ämnar att slå ner den sociala folkrörelse som växt fram under de senaste månaderna. Enligt APPO råder det ett ”virtuellt undantagstillstånd” i staden, där illegala excesser från myndigheter dagligen slår nya rekord.

141 fångar, som arresterats de senaste dagarna, flyttades under måndagen via helikoptrar till ett fängelse utanför delstaten, enligt den lokala människorättsorganisationen LIMEDDH för att ”försvåra deras rätt till juridiskt försvar och att gömma bevisen för den misshandel de utsatts för”. Fångarna plockades godtyckligen upp på gatorna av federal polis (PFP). Vissa sympatiserar med APPO, andra råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, inget av de två innebär något brott. Fångarna anses av polisen ha ”en profil av hög farlighet”, en kategori brottslingar som de delstatliga fängelserna inte kan hantera. Uttalandet är till viss del sant; dessa människor utgör ett reellt hot mot korrupta politiker såsom Ulises Ruiz fortlevnad. Familjemedlemmar förnekas att träffa deras anhöriga.

Lokal polis, vars element har identifierats när de skjutit mot folk på öppen gata, bedriver ”oberoende” sin egen arresteringskampanj, och åker runt i omärkta bilar, med masker för deras ansikten och plockar upp folk de tycker ser misstänkta ut. Med tanke på dessa polisers mer direkta band till delstatsguvernören föreligger en än större risk att dessa fångars rättigheter som medborgare i en ”rättsstat” ignoreras.

PFP går in i privata hem för att arrestera medlemmar inom APPO, vars tankebrott får Ardelio Vargas, en hög chef inom enheten, att säga att ”toleransen gentemot de grupper som vandaliserat Oaxaca nu tagit slut”. Rykten, som ännu ej officiellt bekräftats av polis, säger att samtliga medlemmar inom APPO’s styrande råd ska arresteras de närmsta dagarna.

Anledningen till arresteringarna är enligt PFP de materiella skador som följde på lördagens kravaller, främst de olika regeringskontor och affärer som sattes i brand . Åtalspunkterna är summariska, vilket betyder att folk förnekas en individuell prövning. De personliga skador som polisen orsakade under kravallerna, samt det antal hus som satts i brand tillhörande folk inom APPO, utreds inte.

Arresteringar, mord och försvinnanden är inte de enda övergrepp som sker i Oaxaca. En presskonferens anordnad av studenter och en sjukvårdsplats som sattes upp i samband med lördagens kravaller har båda beskjutits. En journalist slogs av polis blodig under lördagen, en annan fick en tårgasgranat skjuten i bröstet, och en tredje blev skottskadad av skarp ammunition i benet. Stadens centrala torg är sedan en månad en poliskartell och karavaner med sju polisbilar i led åker 24 timmar om dygnet runt på stadens gator. På den lokala flygplatsen bedriver polisen militära ”övningar”. Poliser ses samla stenar stora som limefrukter i rabatterna för att, antagligen, kasta på folk. Folk som tänkte närvara vid ett forum för ursprungsbefolkning som anordnas i dagarna stoppades i militära checkpoints längs motorvägen som satts upp för att, hur var det, ”garantera rätten till fri rörlighet”?

En olaglig guvernörstrogen radiostation, Radio Ciudadana, uppmanade i lördags folk att ”hälla kokande vatten och syra” på demonstranter, och har nu senast pekat ut ett centrum för alternativ utbildning, EDUCA, vars kontor de ber sina lyssnare att attackera. Marcus Leyva inom EDUCA, som personligen pekades ut, kan tillsammans med alla andra människor som utövar sin åsiktsfrihet inom APPO inte sova i samma säng mer än en natt i streck, av rädsla för förföljelse.

”Vem ligger bakom Radio Ciudadana, som äger makten att olagligt, hemligt och utan rättslig följd upprätta och bedriva en radiofrekvens utan att arresteras för de federala brott som begås? Varför tillåts det att denna radiostation uppmanar folk att begå brott och lyncha?” säger Wilfrido Miaren Peláez, talesman för Oaxacas ärkebiskop, efter att även kyrkan blivit attackerad. En präst som öppnade sin kyrka för att skadade från kravallerna skulle kunna få läkarvård hotades häromdagen till livet av Ulises Ruiz torpeder.

Ironiskt i sammanhanget är att Radio Universidad, den lagliga studentradiostation som är folkrörelsens enda kvarvarande medel för masskommunikation, återigen hotas med polisiär ockupation. Universitetet attackerades den 2 juli, men gick segrande ur striden och är nu det enda område i staden som fortfarande kontrolleras av APPO. Universitetets rektor har fördömt en eventuell ny attack, och radiostationen kallar efter förstärkning till de barrikader som försvarar läroanstalten.

Känslan man får är att misstänksamhet i dagens Oaxaca är norm. Kanske ses man som suspekt om man bär en tröja av fel färg, köper en dagstidning som talar för mycket sanning, eller tar ett fotografi på fel person. Ett av syftena med polisoperationen att troligen att sprida en sådan rädsla och att tysta legitimt missnöje med en politisk situation som fullkomligt befinner sig utom kontroll.

”Idag, med federal polis och delstatliga styrkor, har vi återtagit Oaxacas hjärta för alla oaxaqueños och mexikaners skull” säger Ulises Ruiz Ortiz i en köpt helsida i en stor mexikansk dagstidning. Och man bör ta honom på orden, det är sant att Oaxaca slutligen har återvänt till normalitet efter sommarens och höstens andrum från sedvanlig repression, när han och hans torpeder tillfälligt kastades ut från staden.

OAXACA, MEXIKO. Den mexikanska federala regeringens agerande i Oaxacas politiska och sociala konflikt håller på att skapa förutsättningarna för vad som i värsta fall kan utvecklas till ett väpnat inbördeskrig. Utan politisk vilja att lösa någon av de fundamentala problem som ligger till grund för situationen, har de valt våld och repression som medel, vilket istället för att underlätta försvårar situationen.

De krav som Oaxacas folkrörelse hittills uttryckt är blygsamma. Gratis skolluncher, skor och kläder till barn som är så fattiga att de går barfota till skolan är saker som tas för givet i exempelvis Sverige. Kravet på en guvernörs avgång – speciellt om det rör sig om en auktoritär galning, som förföljer och mördar sina politiska motståndare och ockuperar tidningsredaktioner som dokumenterat det valfusk som förde honom till makten – bör väl ses som legitimt i ett land som kallar sig en demokrati? Nog bör det finnas mekanismer i statsapparaten för misstroendeomröstningar och nyval, och avsättandet av folkvalda om dessa inte håller måttet?

Den mexikanska regeringens initiala ställningstagande var att konflikten i Oaxaca är lokal, och bör lösas lokalt. Med andra ord gav de sitt fortsatta förtroende för den guvernör som just attackerat kvinnor och barn med tårgas på stadens centrala torg. När APPO sedermera kastade ut guvernören från delstaten genom att blockera hans regeringskontor, gjorde den federala regeringen ingenting. När guvernörens torpeder började mörda folk inom folkrörelsen fortsatte regeringen att göra ingenting.

De fundamentala problemen i Oaxaca och Mexiko som ligger till grund för dagens konflikt är politisk korruption, enorma sociala klyftor, fattigdom och avsaknaden av en fungerande rättstat. När den federala regeringen slutligen väljer att agera i konflikten väljer de att skicka tusentals poliser till delstaten, med den officiella förklaringen att ”återställa fred och ordning”, i ett försök att kväsa och sopa problemen under mattan, utan att adresserar något av de problem som på lång sikt skapat konflikten.

Yesica Sanchéz Maya, från den lokala människorättsgruppen LIMEDDH, ser detta som en ”absurd logik”, och en fortsättning på samma strategi som tidigare ”försåg Oaxaca med den detonator som behövdes för att den politiska och sociala krisen skulle explodera”.

Guvernörens attack den 14 juni, som var svaret på de strejkande lärarnas tidigare nämnda krav, utgjorde denna detonator. Ska samma metod, det vill säga ännu mer våld från den federala polisen, nu plötsligt lösa den konflikt som samma tillvägagångssätt från början har skapat?

Summariska och godtyckliga gripanden, tortyr, misshandel, utdragen polisiär ockupation, mord och försvinnanden är den logiska fortsättning som följer när en auktoritär regim känner sig pressad av meningsmotståndare. I dagens Oaxaca, som till synes befolkas av fler poliser än vanliga människor, åker omärkta bilar runt och skjuter skarpt på folk och kidnappar andra, utan att polisen gör något åt det. På vägen till centrum ses en polisman samla stenar i en rabatt, och lägga dem i en PET-flaska. Vad ska polisen använda de stenarna till? Har glaskulorna som de med slangbellor skjuter på demonstranter tagit slut?

En Våldsammare Konflikt

Folkrörelsen i Oaxaca är en icke väpnad rörelse, till skillnad från exempelvis zapatiströrelsen i den angränsande delstaten Chiapas. Detta betyder att de använt massmobiliseringar, demonstrationer och kreativt motstånd i samma tradition som Martin Luther King eller Gandhi för att hörsamma sina åsikter. Pinnar, stenar och barrikader användes av folkrörelsen i självförsvar.

Sedan den federala polisen beslutade gå in i Oaxaca har en del aktivister inom folkrörelsen valt att beväpna sig med molotov-bomber och fyrverkeripjäser. Det bör ses som anmärkningsvärt att detta inte skett tidigare, mot bakgrunden av de ständiga våldsprovokationer som dessa personer under flera månaders tid utsatts för.

Många av de personer som bemannat barrikaderna och nu väljer att beväpna sig är gatubarn. Med andra ord de individer som värst drabbats av de sociala klyftorna och fattigdomen som orsakats av korrupta politiker. Är det konstigt att det är de som är som argast, att just deras tålamod tar slut först? Bortglömda personer, vars blotta existens bevisar politikernas girighet och ovilja att lösa de reella sociala problem som de själva skapat. Hur mycket skuld kan man lägga på ett gatubarn?

Lokala och federala politikers cyniska agerande och ständiga provokationer göder givetvis denna tendens. De skickar ett klart budskap till ursprungsbefolkning, lärare och gatubarn att deras blygsamma krav inte kommer att hörsammas, att de kommer att fortsätta ignoreras.

Det mest flagranta exemplet på denna cynism är ursäkten som gavs för att den federala polisen skulle gå in i Oaxaca. Droppen som fick bägaren att rinna över kom den 27 oktober, den mest våldsamma natten dittills under konflikten, då fyra människor sköts ihjäl i en mängd koordinerade attacker från regeringstrogna väpnade kommandon. Vicente Fox beordrade federala trupper att ockupera staden. Men istället för att gripa de välkända identifierade våldsmän, med nära anknytning till guvernören, som i månaders tid skjutit på folk på gatorna utan konsekvens, fortsatte de i sin tur att våldföra sig på folkrörelsen. Våld som ursäktar ytterligare våld. “Det är uppenbart att den federala polisen inte är intresserad av att återställa fred, de är här för att kriminalisera den sociala folkrörelsen i Oaxaca”, säger Yesica Sánchez Maya.

I viss alternativ media rapporteras inte användandet av begränsat våld från folkrörelsens sida, ett ställningstagande som inte hjälper någon. Istället bör det fokuseras på vad som är orsakerna till att detta sker, och vem som är ytterst ansvarig för att det händer. Regeringens auktoritära attityd ger i slutändan inte folk några andra alternativ än att beväpna sig, eller mördas, ”försvinnas”, eller arresteras för deras åsikters skull. Folkrörelsens begränsade våld är givetvis en spottloska i havet jämfört med det våld vi vant oss att se från de statsfinansierade terrorister som i Oaxaca (och på många andra ställen i världen) kallas poliser.

Om inte regeringens provokationer upphör kan detta få fatala konsekvenser, i värsta fall ett inbördeskrig. I lördags natt besköts en militärförläggning i Oaxacas utkanter av okända personer, vilket kan men inte behöver vara början på en sådan utveckling. Lokala gerillagrupper existerar, och ju mer cyniskt våld regeringen öser på med i Oaxaca, ju mer folk de avrättar, ju fler de kidnappar – desto större risk är det att dessa går till handling, vilket i sin tur givetvis skulle komma användas av regeringen att iscensätta ytterligare massakrer. Det finns en reell risk för att det statsfinansierade extrema våld vi sett hittills i Oaxaca endast är en försmak på vad som kan tänkas komma.