Gå till www.trickleupfilms.org för att se smakprov från filmen, eller för att beställa en DVD.

”Från Knivens Egg” berättar historien om det folkliga upproret ur lärarnas, aktivisternas, arbetarnas, studenternas, människorättsarbetarnas, de torderades och de fängslades perspektiv. Det är TrickleUp Films första och hittills enda produktion. Filmen finns även i en spansk version med titeln ”Desde el Filo de la Navaja” samt på engelska med titeln ”From the Edge of the Blade”.

www.trickleupfilms.org

För att garantera G8-gruppens tillställning löper smidigt utan störningar har ett 12 km långt stängsel byggts runt Heiligendamn, som gör semesterorten till ett polisiärt fort där all trafik in och ut kontrolleras eller förhindras – det har illegaliserats att överhuvudtaget befinna sig närmare än 200 meter från stängslet. 16000 poliser belägrar området i en operation som kostar de tyska skattebetalarna runt 100 miljoner USD.

Tusentals aktivister från övriga tyskland och resten av världens alla hörn finns på plats i området, och protesterna påbörjades i slutet av förra veckan. Olika temadagar ämnar att belysa G8-ländernas direkta ansvar för migration och flyktingströmmar, krig och militarisering, samt deras ovilja att göra någonting åt de problem de själva skapat, men resten av världen dagligen tvingas lida från.

Under lördagen demonstrerade 80000 människor i Rostock (11 km från Heiligendamn) och vandrade mot stadens hamn där konserter, veganmat, bajjamajor och öl väntade. ”Ingen människa är illegal” kunde höras från massorna mot bakgrunden av en stor skylt som löd ”G8 – sluta prata, agera nu!”.

På måndagen blockerades den tyska motsvarigheten till Migrationsverket, som likt sin svenska kollega tvingar flyktingar att genomgå en inhuman och långdragen byråkrati, utan möjlighet att arbeta. Det är också härifrån deporteringar beordras och verkställs. Trots risk att bli just deporterade deltog en stor mängd så kallade ”illegala” människor i blockaden.

För att uppmärksamma matvarukedjan LIDL’s användande av ”papperslösa” personer i sin grönsaksproduktion, något som kan liknas vid en modern form av slavarbete inom Europas gränser, blockerades en av deras affärer under några timmar. En grupp clowner (!) demonstrerade utanför en McDonalds-restaurang för att peka på kedjans historia vad gäller dåliga arbetsförhållanden och repression mot fackföreningar.

Listan kan göras lång över de senaste dagarnas kreativa aktioner för att uppmärksamma de problem som G8-länderna själva slätar över eller i bästa fall dämpar med falska löften.

Den tyska polisen visade tidigt en klar tendens att prioritera konfrontativa, våldsamma och provokativa strategier mot demonstranter och övrig befolkning. Dag för dag eskalerar polisen spänningen på Rostocks gator mot ett troligt klimax under toppmötesdagarna, istället för att bidra till en lugn situation, vilket deras officiella uppdrag bör anses vara.

Bland provokationerna kan märkas att en helikopter ständigt flyger över de tre campingplatser där aktivister bor under veckan, samt de demonstrationer som anordnas, vilket stundtals gör det svårt att föra vanliga konversationer på grund av ljudvolymen. Rörelse i området kontrolleras av flygande checkpoints, och i centrala Rostock tvingas alla ungomar i svarta kläder att visa legitimation medan grupper av poliser söker igenom deras väskor.

Ett flertal demonstrationer har avslutats med kravaller efter att polisen upprepade gånger marscherar rakt igenom folkmassor som ångvältar utan hänsyn till de som råkar befinna sig i vägen, pressar ihop folkmassor genom att avancera med hela linjer av kravallpolis, och gör ”punkt-arresteringar”, brutala attacker från 5-10 poliser mot en ensam demonstrant som sedan arresteras. Detta sker när demonstrationerna är helt lugna, och på så sätt höjer polisen spänningsnivån från ingenting till ett maximum.

Poliser i förbipasserande piketbussar har setts ge fingret åt förbipasserande personer på väg hem från en demonstration. Detta illustrerar på ett adekvat sätt polisens aggresivitet, inställning till demonstranter och civilpersoner, samt vilket allvar de tar sitt påstådda uppdrag att upprätthålla lag och ordning.

Det våld som förekommer i kravallerna från både polis och demonstranter måste ses i detta sammanhang, i ljuset av polisens dagligen växande provokativa strategier. Och givetvis är polisen även värst när det handlar om regelrätt våld – hundratals demonstranter har hittills behövt ses över för fysiska skador.

Över trehundra personer har gripits av polisen, varav flertalet redan släppts. Bara 10 har arresterats, vilket ger en fingervisning för hur många av de polisen anser som ”misstänkta” som verkligen har uppträtt våldsamt.

En annan tendens i polisens uppträdande är en i praktiken annulering av folks rätt att demonstrera överhuvudtaget. En protest mot restriktiv flyktingpolitik och för människors rätt till ”fri rörlighet” blev… just det… hindrad att starta när den väntande folkmassan omringats av 300-400 poliser och 7 tanks med vattenkanoner på taket. Efter 2-3 timmars förhandlingar kunde marschen starta, men stoppades upprepade gånger av polisen under olika förevändningar. Demonstrationståget flankerades på samtliga sidor av hundratals kravallpoliser, och när polisledningen slutligen bestämde sig för att enväldigt ändra demonstrationens tidigare överenskomna rutt fick arrangörerna nog och avbröt tillställningen. Polisen hävdade att de 8000-10000 deltagarna var fler än de 2000 personer det getts tillstånd till. Av någon anledning bestämde sig fler personer än väntat att sluta upp för att slå vakt om sin ”fria rörlighet”.

Tendensen från polisens sida – att sätta upp ständiga praktiska hinder och på så sätt omöjliggöra demonstrationer – avskaffar informellt och i praktiken rätten att demonstrera, vilket sedan den beskrivna händelsen ytterligare tydliggjorts. Under tisdagens demonstration mot krig och militarisering utanför det globala vapenföretaget EADS möttes demonstranter redan vid tågstationen av poliser som visiterade, förhörde och uppehöll dem så länge att demonstrationen försenades, försvagades, och i det närmaste upphävde detta uttryck av legitim oro över vapenhandel världen över (som, föga överraskande till största del gynnar och genomförs av just G8-länderna).

Polisens vilja att skapa konfrontation kan ses som en strategi att redan innan G8-mötet påbörjats skapa en föreställning om ”våldsamma demonstranter”, som i ett senare skede kan användas för att ursäkta och rättfärdiga än hårdare tag och ytterligare begränsningar av grundlagsfästa rättigheter. Dessa tankar kring polisens strategi är givetvis spekulationer, men måste anses troliga med de senaste dagarnas händelser i åtanke.

Tel Rumeida Project uppmanar folk att sprida filmen.

>> För att ladda ner filmen, klicka här

>> För mer information om filmen, eller för att donera pengar till Tel Rumeida Project, klicka här

Nedan följer brevet:

Jag har läst dina synpunkter på mitt svarsbrev med anledning av den svenska ambassadörens besök i Oaxaca och ser inga skäl att, utöver vad jag tidigare skrivit, kommentera händelsen ytterligare. I den årliga sammanställning om läget för de mänskliga rättigheterna i världen, vilken UD presenterade i förra veckan, fanns även en rapport rörande Mexiko. Sverige fortsätter, både bilateralt och inom ramen för EU, att med såväl myndigheter som det civila samhället diskutera MR-situationen i Mexiko, inklusive Oaxaca. För eventuella kommentarer till dina mer specifika frågor hänvisar jag till vår ambassad i Mexiko.

Håkan Malmqvist
Enhetschef
Amerikaenheten

OAXACA, MEXIKO. Lärarfacket i Oaxaca har tillsammans med APPO återigen inlett blockader av regeringsbyggnader, i protest mot att anhängare till regeringen ockuperar runt 200 skolor i delstaten. Folkrörelsen har annars hållit en lägre profil den senaste tiden efter en omfattande polisrepression mot det sociala missnöjet i slutet på förra året. För närvarande läggs arbete på att främja en ”straffröstning” mot guvernören Ulises Ruiz parti PRI i de uppkommande delstatsvalen. Samtidigt återvänder turisterna till Oaxaca trots att konfliktens grundläggande problematik fortfarande ignoreras av politikerna: ursprungsbefolkningens marginalisering och fattigdom, bristen på demokrati, den politiska korruptionen och våldet som lösning på socialt missnöje.

Polisen virar taggtråd kring batongerna.

Skolorna ockuperades av strejkbrytare och anhängare till Ulises Ruiz under förra sommarens lärarstrejk. I den uppgörelse mellan regeringen och lärarfacket som avslutade strejken lovades det att skolorna skulle återlämnas. Det har ännu inte skett, och lärarfackets svarade i förra veckan med att i sin tur ockupera runt trettio regeringsbyggnader tills deras krav blir hörda. Många skolbarn tvingas att undervisas av obehöriga lärare tills dess att regeringen återlämnar skolorna.

”De politiska fängslandena har avstannat något jämfört med i december, men vi får inte glömma alla de som fortfarande sitter i fängelse”, säger Ana, aktiv inom APPO. 63 personer är fortfarande frihetsberövade som en konsekvens av konflikten. Vittnesmål från de personer som släppts från fängelset bekräftar att tortyr, hot, våld och brist på rättsäkerhet förekommit i de allra flesta fallen. Totalt sett har hundratals människor gripits sedan konfliktens början i maj 2006.

Runt 60 kvinnor har våldtagits eller sexuellt förnedrats i samband med gripandena. ”Poliserna stack in skaftet på en käpp mellan mina ben och sa till varandra att jag tyckte om det”, berättar en trebarnsmamma som plockades upp av polisen den 25 november. ”Många är för rädda för att ens kunna söka hjälp, de sitter instängda hemma”, säger Anna Johansson, en svensk psykoterapeut bosatt i Oaxaca, som träffat flera av de fängslade.

Politisk förföljelse förekommer fortfarande, om än i mindre utsträckning än tidigare. För en dryg vecka sedan lyckades en av APPO:s mest synliga representanter, Florentino López, knappt undgå ett arresteringsförsök från polisens sida. ”Jag vet inte varför de försöker gripa mig. Jag har inte begått något brott”, sa talesmannen efteråt.

I sin senaste delstatskongress den 11-12 februari beslutade APPO att inte ställa upp med kandidater i de uppkommande delstatsvalen, men ”respekterar besluten” hos medlemsorganisationer som ”väljer att delta i den processen”. Troligen kommer ett antal personer inom APPO att ställa upp i valen som hålls i augusti och oktober detta år, antingen som fristående kandidater eller under partiet PRD:s flagga. PRI riskerar därmed att för första gången förlora makten i delstaten.

”Vad vi ser för närvarande är en kamp mellan APPO och dinosaurien PRI, som kämpar för att inte dö”, säger Yésica Sanchez, från en lokal människorättsgrupp.

I Oaxaca spelar blåsorkestrar nu dagligen på stadens torg, splitternya vägskyltar och kartor har satts upp i gathörnen för de återvändande turistgrupperna. Slogans som ”Oaxaca lever – leve Oaxaca!” ses på många platser, och när regeringskritisk graffiti sprayas på väggarna målas det över inom en timme. Kritiker menar att detta är olika försök från regeringen att tvätta rent Oaxacas ansikte utåt, samtidigt som konfliktens egentliga problem inte adresseras.

Men under ytan bubblar missnöjet. Demonstrationer mot guvernören arrangeras regelbundet. Den 3 februari gick tusentals personer ut på gatorna med krav på de politiska fångarnas frigivning. Polisen barrikaderade stadens centrala torg och virade taggtråd kring batongerna i förberedelse inför en eventuell konfrontation, som i slutändan uteblev.

Den 3 februari var taggtråd kring batongerna snarare regel än undantag för Oaxacas polis. Samtliga batonger på bilden har på så sätt konverterats till (mer) dödliga vapen.

Bakgrund: Konflikten i Oaxaca exploderade i juni 2006 efter att polisen attackerat en grupp strejkande lärare som satt upp tältläger i staden. Resultatet blev en bred, politisk rörelse med guvernörens avgång och en utökad demokrati som huvudkrav. Över tjugo människor har sedan dess dödats av civilklädda poliser och regimtrogna beväpnade grupper, och tiotals personer är fortfarande ”försvunna”.
PRI står för det Institutionaliserade Revolutionära Partiet, guvernören Ulises Ruiz parti som har haft makten i Oaxaca sedan den mexikanska revolutionens dagar. PRD är det Demokratiska Revolutionära Partiet, av de stora etablerade partierna det som står mest åt mitten/vänster. Korruptionen är omfattande inom samtliga politiska partier i Mexiko.

Tack för ert svar på mitt öppna brev och kritik av den svenska ambassadören i Mexiko Anna Lindstedts tidigare möte med Ulises Ruiz. Jag tycker att ert svar visar på politisk naivitet och okunskap om den politiska situationen i Mexiko, som jag ska förklara nedan. Jag uppmanar er vidare att genomföra de åtgärder som ni nämner i ert svar.

Ni skriver: ”Ambassadörens besök hade inte till syfte att legitimera vare sig det som hänt eller guvernören personligen. Om besöket har utnyttjats i det syftet är det olyckligt och bör bemötas”.

Utan tvivel har besöket utnyttjats. Artikelplatser har köpts i mexikansk media som oavsett ambassadörens egentliga intentioner använts som propaganda och ett legitimerande av Ulises Ruiz regerings våld och politiska förföljelse. Så jag blir positivt överraskad när ni säger att det bör bemötas. Hur ska ni bemöta detta, rent konkret?

Att framföra oro över mänskliga rättigheter till Ulises Ruiz är nödvändigt, och jag är glad att vår svenska ambassadör gör det. Men att göra det samtidigt som man poserar med samma person framför pressfotograferna är ineffektivt för att inte säga kontraproduktivt.

Jag vill inte tvivla på ambassadörens goda intentioner, och utgår därifrån ifrån att ambassadören har en annan hållning än den som presenterats i mexikansk media. Men det hjälper inte – om man är så pass orutinerad att man trots sina intentioner låter sig utnyttjas på det här sättet är resultatet snarlikt det som skulle följa om ambassadören helhjärtat gav sitt stöd till människorättsförbrytaren Ulises Ruiz.

När ni skriver att ”Mexikanska regeringar har under senare år visat sig beredda att prioritera mänskliga rättigheter” är det ytterligare ett prov på den naivitet eller cynism som måste existera inom det svenska diplomatväsendet och UD. I Mexiko är det regeringarna på olika nivåer som själva eller genom olika typer av uppgörelser med paramilitärer och andra ”fristående” politiska grupper står för merparten av människorättsförbrytelserna. En grundförutsättning för att förstå den politiska situationen i Mexiko, vilket jag förväntar mig att en svensk ambassadör gör, är att kunna skilja mellan marknadsföring (propaganda) och den politik som faktiskt förs. Det bör stå helt klart med facit i hand efter det gångna året 2006 (polisens attacker i Atenco, brutal repression och förföljelser i Oaxaca, en massaker i Chiapas), att den mexikanska regeringen INTE prioriterar mänskliga rättigheter.
Så ”Sveriges förhoppning [att den mexikanska regeringens prioritet av mänskliga rättigheter] kommer att fortsätta” är felaktig. Den kan inte fortsätta eftersom den inte existerar, den måste istället påbörjas. Och förhoppningsvis kan den svenska ambassaden i framtiden agera i den riktningen, och inte den motsatta.l

Det gläder mig att höra att ni har kontakt även med organisationer som inte tillhör regeringen i Mexiko. Träffade Anna Lindstedt några fristående människorättsgrupper när hon besökte Oaxaca? Jag vill gärna tro det, men kan inte låta bli att tvivla.

Förhoppningsvis har protesterna mot ambassadörens agerande gjort något intryck på UD och den svenska ambassaden i Mexiko, så att man nästa gång inbjudan från en mexikansk politiker med blod på händerna kommer kan agera mera genomtänkt. Misstag görs på alla nivåer, och i bästa fall kan de leda till någon sorts insikt.

Men det bör stå klart att i det här fallet har UD:s och ambassadens ambitioner att främja mänskliga rättigheter kapitalt misslyckats. Och värre än så, man har istället gjort motsatsen och spelat de värsta människorättsförbrytarna rakt i händerna.

Tack för ditt brev med anledning av den svenska ambassadörens besök i Oaxaca nyligen. Jag har i egenskap av chef för Utrikesdepartementets Amerikaenhet, och efter samtal med ambassadören, valt att svara på ditt brev som ju ställts till såväl ambassaden som departementet.

Vi delar din oro över hur situationen i Oaxaca hanterats. Det är vår övertygelse att en hållbar lösning endast kan komma till stånd genom fredliga förhandlingar mellan parterna i konflikten. Ambassadörens besök hade inte till syfte att legitimera vare sig det som hänt eller guvernören personligen. Om besöket har utnyttjats i det syftet är det olyckligt och bör bemötas.

På frågan från en journalist om hur ambassadören uppfattat situationen i Oaxaca, svarade hon enligt uppgift att hon inte ansåg att de underliggande problemen till konflikten var lösta men också att hon under sitt korta besök personligen inte hade sett några oroligheter. Om media valt att citera ambassadören på ett annat sätt är det olyckligt och speglar varken hennes personliga hållning eller Sveriges bedömning av situationen.

Besöket skedde i anslutning till invigningen av ett projekt i vilket svensk skogsteknologi ska användas för att förhindra avskogning. Projektet är huvudsakligen finansierat av den oberoende mexikanska stiftelsen ”Fundación Alfredo Harp Helú”. Ambassadören deltog vid invigningen tillsammans med det svenska skogsföretaget BCC som bidragit med teknisk kompetens till projektet. Syftet med projektet är att förbättra miljön och öka sysselsättningen i de mest marginaliserade delarna av Oaxaca. Sveriges bedömning är därför att projektet är värt att stödja, såväl för de positiva effekter det kan ha för miljön och människorna i Oaxaca som för att främja svensk teknologiöverföring.

Ambassadörens besök i Oaxaca innebar också en möjlighet att direkt till guvernör Ulises Ruiz framföra Sveriges och EU:s oro över utvecklingen i Oaxaca och diskutera rapporter om allvarliga MR-övergrepp som ska ha begåtts under konflikten. Ambassadören betonade i detta sammanhang att ingenting rättfärdigar övergrepp mot mänskliga rättigheter och att det är av stor vikt att alla uppgifter om sådana övergrepp utreds noggrant av myndigheterna.

Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna är en central del av svensk utrikespolitik, vilket betonats i såväl regeringsförklaringen som i den utrikespolitiska deklarationen. Sverige bevakar aktivt hur de mänskliga rättigheterna i Mexiko efterlevs, bland annat genom utrikesdepartementets årliga rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i Mexiko. Ambassaden har, vid sidan av kontakter med mexikanska myndigheter och FN:s lokala MR-representation, löpande kontakter med flera enskilda MR-organisationer för att hålla sig uppdaterad om läget för de mänskliga rättigheterna i landet.

Sverige för dessutom en fortlöpande dialog, bilateralt och genom EU, med såväl mexikanska myndigheter som organisationer i det civila samhället om MR-situationen i landet. Denna dialog förs både med företrädare för den mexikanska regeringen i Sverige och i Mexiko på federal, delstats- och lokal nivå. Vi har fullt förtroende för den svenska ambassadörens sätt att företräda Sverige i Mexiko, också inom detta område.

Mycket återstår att göra vad gäller respekten för mänskliga rättigheter i Mexiko. Mexikanska regeringar har under senare år visat sig beredda att prioritera mänskliga rättigheter, både nationellt och i samarbete med FN och andra internationella organisationer. Bland annat har särskilda enheter för mänskliga rättigheter inrättats inom flera ministerier och myndigheter. Arbetet inom den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter har intensifierats. Sveriges förhoppning är att denna utveckling kommer att fortsätta.

Med vänliga hälsningar,

Håkan Malmqvist
Enhetschef

Deputy Director General
Head of the Americas Department
Ministry for Foreign Affairs, Stockholm, SWEDEN

Jag skriver detta brev med anledning av Mexikos svenska ambassadör Anna Lindstedts nyliga agerande. Brevet har skickats till ansvariga inom Utrikesdepartementet samt Sveriges Ambassad i Mexiko.

Tillsammans med den mexikanska delstaten Oaxacas guvernör Ulises Ruiz invigde Anna Lindstedt häromdagen en byggnad, som enligt den mexikanska dagstidningen La Jornada är en del i ett projekt för att utöka andelen skog i området. Att delstatens guvernör Ulises Ruiz Ortiz närvarade är i sig ironiskt eftersom han som stark förespråkare och nyckelperson i det internationella infrastrukturprojektet Plan Puebla Panama själv måste betecknas som en av de ytterst ansvariga till att det överhuvudtaget behövs sådana projekt i Oaxaca.

Ulises Ruiz meritlista är lång. Efter att i ett starkt ifrågasatt val kommit till makten 2004 har hans regim gjort sig skyldiga till trakasserier mot journalister, noll tolerans mot den grundlagsbefästa rättigheten att demonstrera och visa fredligt politiskt missnöje, samt politiska mord och tillfångataganden gentemot sina meningsmotståndare. I en nylig social konflikt i Oaxaca som påbörjades förra sommaren har totalt runt 25 personer dödats av poliser, eller beväpnade män från guvernörens parti PRI, hundratals människor har arresterats, torterats och dödshotats, runt 60 kvinnor våldtagits av poliser, och tiotals människor ”försvunnit”. Listan över brott mot delstatlig och mexikansk lag samt mänskliga rättigheter är alldeles för lång för att rymmas i detta brev, men har rikligt dokumenterats av internationella samt nationella respekterade människorättsorganisationer. Vidare har Ulises Ruiz gjort sig känd för en utbredd korruption, bland annat genom pengatvätt av skattemedel för att finansiera en partikamrats presidentvalskampanj.

Anna Lindstedt har själv uttalat sig mot korruption under sin tid som ambassadör i Vietnam, då hon sa att ”korruption är en yttring av orättvisa, som gör de fattiga fattigare”. Detta är sant även i Mexiko.

Jag befann mig personligen i Oaxaca från juli till december 2006 och bevittnade med egna ögon det brutala våld mot befolkningen (politiska motståndare eller människor som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle) som Ulises Ruiz regim vid upprepade tillfällen gjorde sig skyldig till. Blodet hade knappt tvättats bort från gatorna när Anna Lindstedt vandrade igenom Oaxacas centrum och ”konstaterade det lugn som rådde” (citat från La Jornada). Ett sådant uttalande måste ses som en förolämpning mot alla de som drabbats av Ulises Ruiz våld, och som varje dag drömmer om ett mer demokratiskt Mexiko.

Att en svensk ambassadör överhuvudtaget visar sig på gatorna med denne man, och på så sätt i dagspress legitimerar en av Mexikos värsta förbrytare, är olämpligt för att inte säga skandalöst. Det är dessutom oförenligt med den svenska regeringens ”politik för global utveckling” som konstaterar att de mänskliga rättigheterna ”utgör en normativ grund för vad som är ett värdigt liv. Rättigheterna omfattar så väl medborgerliga och politiska rättigheter, som ekonomiska, sociala och kulturella.” (http://www.regeringen.se/sb/d/2355).

Hur kan ett sådant beteende ursäktas? Som svensk medborgare kräver jag följande:

- En oficiell ursäkt och förklaring till ambassadörens beteende av henne själv och av ansvariga personer inom utrikesdepartementet.
- Att Anna Lindstedts lämplighet som svensk ambassadör och representant noga tänks igenom av hennes arbetsgivare.
- Att Sverige följer sin regeringspolicy angående mänskliga rättigheter, och istället för att officiellt stödja förbrytare som Ulises Ruiz stödjer de organisationer och individer som kämpar för en fördjupad demokrati i Mexiko och i andra länder.
- Ett svar på detta brev.

Skriv till UD och den svenska ambassadören:
ambassaden.mexico@foreign.ministry.se
info@suecia.com.mx
UD kan kontaktas via epost-formulär här

12 familjer har i åtta års tid levt här utan jord att odla – en katastrof för dessa jordbrukare som därmed inte har möjlighet att nära och försörja sig själva på ett ordentligt sätt. Några kvinnor i byn tvättar kläder åt ”mestizos” (folk som är en blandning mellan ursprungsfolk och spanskättlingar) i Pantelhó, andra kvinnor väver och gör konsthantverk för att sälja till turister, och tre män jobbar på ett bygge i San Cristobal. Detta utgör byns ”ekonomi”. För att kunna uppfylla grundläggande näringsbehov har de tvingats skuldsätta sig med lån för att köpa in matvaror.

En förändring är dock på väg – med ekonomisk hjälp från kyrkan och bidrag från internationella organisationer och individer har familjerna precis köpt en jordplätt, vilket förhoppningsvis kommer att göra dem självförsörjande. Den nya marken på 8,5 hektar kan odla bönor, majs, bananer, morötter, vitkål, potatis, och kommer att döpas till El Nuevo Paraíso, det nya paradiset. Familjernas glädje och förhoppning om framtiden går inte att ta miste på.

Invånarna bodde i början av nittiotalet på ett kaffeplantage, i trähus som jordägaren tillåtit sina dagsarbetare att bygga. Det är oklart vad i jordägarens förflutna som fick honom att fly från området i samband med Zapatisternas väpnade uppror 1994, men plötsligt fann sig dagsarbetarna ensamma kvar, och fortsatte att bruka jorden. Det dröjde dock inte länge förrän andra människor började bosätta sig i området, bland dem Juan Jiménez Gómez och hans väpnade grupp ”Los Mecos”.

Som självutnämnd jordägare började Gómez kräva pengar från dagsarbetarna för ”beskydd”. De familjer som vägrade betala hotades till livet och tvingades till slut fly från sina hem när väpnade män började synas i området. Gómez rev deras hus, sålde byggnadsmaterialet för egen räkning och sköt ett år senare ihjäl två av dagsarbetarna i ett bakhåll när dessa en dag återvände för att återigen bruka jorden.

Till dags dato har inte gärningsmännen prövats för dessa brott, och trots att de är identifierade och har arresteringsordrar utfärdade emot sig kan de fortfarande vandra beväpnade på Pantelhós gator utan problem. Detta är möjligt på grund av de goda kontakter de har med lokala myndigheter, polis, samt den mexikanska militären. En av gärningsmännen är till och med anställd inom Pantelhós kommunadministration.

Slutligen hamnade dagsarbetarna i Fracción Guadalupe, med hjälp från den katolska organisationen Las Abejas, som hjälper att organisera byarna mot den marginalisering och rasism som de ständigt utsätts för i ett delat Chiapas. Organisationen har i stort sett samma krav som Zapatistarmén (respekt för traditionell livsstil, utbildning, hälsa…) men har valt en icke väpnad, pacifistisk väg för att uppnå dessa mål. Dessutom tar de inte avstånd på samma definitiva sätt från det mexikanska politiska systemet, utan har valt att i större utsträckning arbeta inom etablissemanget för att få till stånd förändringar.

Och nu ska familjerna flytta till det ”nya paradiset”. Det är en solskenshistoria – dessa familjer kommer förhoppningsvis att kunna leva ett bättre liv i framtiden – men med en bitter eftersmak. Juan Jiménez Gómez och hans väpnade kamrater tränar skytte i bergen runt den nya marken, och vem vet om dessa ej åtalbara individer återigen väljer att attackera familjerna. Och när säljaren oc den tidigare landägaren Don Beto i nystrukna kläder och med en överviktig svägerska i släptåg står och räknar handpenningen som de urfattiga familjerna just givit honom, blir de sociala skillnaderna karikatyr. Don Beto, som uppenbarligen inte har samma akuta behov som familjerna från Fracción Guadalupe, stoppar pengarna i fickan eftersom hans svägerska för ett halvsekel sedan ärvde denna jordplätt från en släkting. Och man kan inte låta bli att tänka: borde inte denna transaktion gå åt andra hållet?

När det internationella frihandelsavtalet NAFTA implementerades 1994 var ett av villkoren att Mexiko skulle stryka den klausul i dess konstitution som gav landlösa bönder rätt till gratis jord. Detta skedde, och är en av anledningarna till att Don Beto och andra i samma situation kan göra sig rika på marginaliserade gruppers bekostnad. Landlösa bönder är ett globalt fenomen, Mexiko är långt ifrån ensamt, och lösningar verkar som i fallet NAFTA ständigt motarbetas av vår gällande politiska världsordning.

2085 deltagare från 46 länder med namnbrickor på bröstet och anteckningsblock i händerna kryssade mellan de seminarium som anordnades. Till en början på fast mark under en stekande sol; ett par dagar senare i ett lerbad, omgivna av en dimma som mer verkar vara regel än undantag i Chiapas bergstrakter. Folk från hela världen umgicks med zapatisterna, som stolt bar de svarta skidmasker som blivit deras signum – ”människor utan ansikten som bär masker för att folk ska lägga märke till dem”.

Oventic är en av fem zapatistiska ”caracoler” (snäckor), politiska centra. Från dessa administreras det zapatistiska civila samhället sida vid sida med dess väpnade armé EZLN, som inte använt sina vapen sen upproret 1994. Efter upproret inleddes förhandlingar som från den mexikanska regeringens sida bedrevs som en PR-kampanj, parallellt med upprepade väpnade aggressioner mot zapatisterna (och alla andra som råkade befinna sig i vägen), med massakrer, besinningslöst dödande och tusentals flyktingar som följd. Regeringen var ovilliga att hitta en lösning på de problem som Zapatisterna belyste (extrem fattigdom, utbredd rasism mot ursprungsbefolkningen, exploatering av land utan ersättning till dess invånare, politisk korruption etc.). I slutändan ledde detta till att Zapatisterna på egen hand började bygga det samhälle som regeringen förnekade dem, ett samhälle där barn har rätt till utbildning och sjukvård, och traditionell kultur, språk och styrelsesätt respekteras.

Det finns alltså två samhällen i södra Mexiko, ibland till och med i samma kommun. Det ”officiella” mexikanska samhället, och de hundratusentals zapatister som klippt alla band till det politiska systemet. Zapatisterna har sina egna institutioner, röstar inte, tar inte emot ekonomiskt stöd från staten, och ”betalar inte skatt eftersom regeringen inte uppfyllt sina åtaganden”. De senaste tretton åren ses endast som en parentes i det rasistiska förtryck som påbörjades med Columbus landstigning 1492. ”I över fem hundra år har vi förslavats på våra egna marker”, berättar Marcelo, en av ledamöterna i den zapatistiska ”goda regeringen” (till skillnad från den mexikanska ”onda regeringen”).

I en rad seminarium gav Zapatisterna en inblick i hur deras autonoma samhälle fungerar, och de utmaningar som skapandet av detsamma inneburit. Sedan togs kommentarer och frågor emot från de två tusen internationella ”konsulter” som fanns på plats för att lära sig och samtidigt själva dela med sig av sina erfarenheter från sina länder. Autonomi, utbildning, hälsa och sjukvård, kvinnors rättigheter, kommunikation, kultur, konst, och slutligen handel diskuterades under de fyra dagarna.

Bilden av ett annorlunda samhälle än vad vi är vana vid målades upp under konferensen. I demokratiska val väljs regeringsrepresentanter, som arbetar i treårsperioder ”för att de inte ska korrumperas”. Avsaknaden av ekonomiska resurser är slående, och de folkvalda får ingen lön men ges mat av de som brukar jorden. Användandet av de knappa resurser som kaffeodlingar, honung, hantverk och annan småskalig produktion resulterar i, det vill säga statsfinanserna, redovisas på en vägg där man bland annat kan läsa att en delegation zapatister som åkte in till staden för att göra ett uttalande i radio gjorde av med 54 pesos (runt 40 kronor). De folkvaldas roll är att ”styra lydande” och att föreslå olika projekt som befolkningen i byråd antingen förkastar eller godkänner. Alla beslut tas direktdemokratiskt, av samma människor som sedermera kommer att påverkas.

All produktion sker ekologiskt och i samarbete, och jorden ägs inte individuellt utan kollektivt. Livsmedel och vinster delas lika bland producenterna, och överskotten finansierar ”den goda regeringens” utgifter och ger de folkvalda mat på bordet. ”Moder jord” kan följaktligen inte säljas eller köpas, vilket dels speglar den traditionella kulturens syn på jordens centrala roll som källan till allt liv och näring, och dels speglar det förkastande av västerländsk individualism som kännetecknar zapatisterna. ”Det rör sig om jord, inte affärer”, säger en av mötesdeltagarna.

Utbildning sker på ursprungsbefolkningens språk, till skillnad från hur det tidigare skedde i den mexikanska regeringens regi. Lärare utbildas sakta men säkert, och skolor byggs i den mån det finns resurser, det vill säga långsammare än man kan önska. Betyg, prov eller nivåindelningar existerar inte i skolorna, och tyngdpunkten läggs på att stimulera barnen att som en grupp kunna samarbeta för att lösa olika problem. Allt ner till matematiska räkneuppgifter löses kollektivt. Ämnena är produktion, språk, natur, samhälle, kommunikation, matematik och miljö, med lokala skillnader mellan de olika skolorna. Än så länge finns ingen utbildning motsvarande högskola, och trots att signifikativa framsteg har gjorts är många människor, även folkvalda representanter, fortfarande analfabeter. Någon frågar om barnen serveras lunch i skolorna, och får som svar att ”skolbarnen äter det som resten av byn äter”. Tillsammans alltså.

Kvinnor är representerade på samtliga nivåer i det zapatistiska samhället, inom allt mellan produktion och myndigheter. Såväl som män äger de rätten att välja vem man vill gifta sig med. ”Machismo” existerar fortfarande, men bekämpas effektivt och diskuteras öppet. ”Som zapatistkvinnor kräver vi att bli respekterade, därför organiserar vi oss och diskuterar och kommer överens i frågor om jämlikhet mellan könen”.

Problem talas det öppet om. Bland annat uttrycks behovet av ett enhetligt juridiskt system för att ta itu med konflikter och brott, som i dagsläget löses lokalt på olika sätt. Och som sagt sätter bristen på resurser stora hinder ivägen för nya projekt. En småskalig ”rättvisemärkt” internationell export av kaffe och andra varor hjälper något, men långt ifrån tillräckligt.

Zapatisterna riskerar för sin verksamhets skull våld från paramilitärer och regeringstrupper, som genom sin närvaro i Chiapas ständigt bryter de lagar som styr den nationella arméns uppförande i ”fredstid”. Zapatistarméns existens är det försvar som skyddar samhällets fortlevnad. ”Eftersom vi inte kan förändra världen kämpar vi för att världen ska sluta försöka förändra oss”, hörs det sägas under ett seminarium, vilket verkar lättare sagt än gjort.

Ytterligare information:

Tal och fotografier från nyårsfirandet (spanska)
Kompletta mötesprotokoll från de olika seminarierna
Sammandrag på engelska från de olika seminarierna